onsdag 5 augusti

Hund

Publicerad 27 juli 2019 - 07:41

Taxen till exempel är ursprungligen avlad för korta ben och liten storlek för att jaga i gryt. Foto: Olle Olsson

Hundaveln står på fyra ben

Premium

Ända sedan vargen tämjdes har vi människor parat hundar med de bästa egenskaperna för att få avkommor som har de bästa anlagen från tiken och hanen.

Jakthundsavel baserad på olika raser är en förhållandevis ny metod för att förädla och förbättra våra fyrfota jaktkamrater gällande exteriör, jaktegenskaper, mentalitet och hälsa.

Men vad innebär avel, hur bör man tänka och vilka för- och nackdelar finns med de åtgärder man vidtar?

Det råder delade meningar om när vargen domesticerades för att skapa grunderna för dagens hundar – vissa menar att det skedde redan för 135 000 år sedan. Men alla är någorlunda överens om att det skedde med olika syften och att hundarna hade olika funktioner redan för tusentals år sedan. Hundarna jagade, vaktade, drog tunga föremål och fungerade som sällskap.

Man är ganska övertygad om att hundarna användes som jaktkamrater tidigare än för till exempel att vakta andra tamdjur, i och med att människan ännu inte hade börjat med jordbruk utan levde på att samla och jaga.

 

Modern företeelse

Man tror att en medveten avel började för cirka 9 000 år sedan för att få fram och förädla de boskaps-vaktande egenskaperna. Men det dröjde ända fram till 1800-talet innan man började föra bok och -upprätta stamtavlor för att få kontroll över aveln av olika raser. Sedan har det gått ganska raskt fram till våra dagar, då antalet erkända raser i Sverige blivit fler än 350, globalt kanske 500–600, även om alla inte är godkända i alla länder.

Jakthundsrasernas utbredning varierar med länder och traditioner. Nordiska (och ryska) spetshundsraser är till exempel ytterst ovanliga i USA samt mellersta och södra Europa, medan retriever, spaniel, terrier och stående fågelhundar är mer heltäckande vad gäller användning på det norra halvklotet, liksom drivande hundar.

Norrbottenspetsen ska vara uthållig, ståndfast och klara kallt klimat. Foto: Lars-Henrik Andersson

Genetik

Genetik är ett begrepp som myntades på 1800-talet. Den mest kände på området från denna tid är Gregor Mendel, men begreppet nedärvning, att ärva egenskaper och utseende, diskuterades även av bland annat Charles Darwin.

Genom att korsa två individer från växt- eller djurriket kan man hos avkomman få egenskaper från båda, från ingen, eller bara från den ena.

 

”Det är en av anledningarna till att vi inte alltid kan förklara varför en hund blir som den blir eller ser ut som den gör.”

 

Sedan 1800-talet har genetiken utvecklats till ett enormt forskningsområde som innefattar många olika typer av tekniker som används hos växter och djur, däribland hundar. Vi vet nu betydligt mer om hur en egenskap kan gå i arv, och varför den ibland inte gör det.

Man utvecklar fler och fler tester för att hos ett blivande föräldradjur kunna se om hunden bär på anlag för olika typer av sjukdomar. Men man är ingalunda framme – det finns mycket mer att ta reda på. Det är en av anledningarna till att vi inte alltid kan förklara varför en hund blir som den blir eller ser ut som den gör.

 

Tyst ärftlighet

Vissa anlag nedärvs till avkomman om bara ett av föräldradjuren bär på det. Man talar då om ett dominant anlag. Vissa anlag behöver finnas hos bägge föräldradjuren för att egenskapen ska gå vidare till avkomman. Dessa kallas recessiva anlag. Dessa anlag kan ärvas ner till avkomman men där inte komma till uttryck, utan följer med till ytterligare en eller flera generationer där de helt plötsligt visar sig. Det har att göra med vilka anlag avkommans framtida partner bär på.

Det kan röra sig om en färgvariant eller hårlag, en missbildning, eller en disposition att utveckla en viss sjukdom, till exempel.

En valp ärver hälften av sina egenskaper från tiken och hälften från hanen. Foto: Johnny Olsson

Inavelsdepression

Linjeavel är när man med få individer avlar på en viss egenskap eller ett utseende. Inom hundaveln kan det vara att man vill att en hundras ska se ut på ett visst sätt, vilket gör att avkommorna också får samma utseende. Det kan vara korta ben, vissa vinklar, visst hårlag eller till exempel ett visst utseende på nosen. Nackdelen är att man genom att bara använda få individer riskerar att få högre grad av inavel inom rasen.

Inavel i sig behöver inte betyda att man blir vanställd, blir sjuk, eller får ett oönskat beteende, men risken för fel ökar dramatiskt. Det kan också vara så att man avlar på flera små, men inte synbara, felaktigheter som inte var för sig orsakar problem, men som tillsammans kan slå igenom i aveln och orsaka problem hos individer och i rasen som helhet.
Effekten kallas inavelsdepression och kan vara allvarlig.

 

Inavelsgrad

Ju närmare besläktade två olika hundar är, desto högre blir inavelsgraden hos avkomman om de paras. En valp får hälften av sina gener från tiken och hälften från hanen. Men om hanen till exempel tidigare parats med en släkting (mor, syskon, mormor eller liknande) så finns ju en del av tikens gener redan hos hanen, vilket ökar inavelsgraden.

Ju närmare släkt tiken och hanen är, desto högre blir inavelsgraden hos valparna. Parar man två kullsyskon, så blir inavelsgraden 25 procent. Samma inavelsgrad får man om en hane paras med sin dotter. Valpar från två kusiner ger en inavelsgrad om 6,25 procent. Svenska Kennelklubben har en policy om att inavelsgraden i en ras inte ska överstiga 2,5 procent.

Intressant är att hos en stor del av den svenska vargstammen ligger inavelsgraden runt 30 procent och antalet ursprungsindivider som gått ”i avel” är väldigt få från början.
Risken för inavelsdepression, vilket kan leda till allvarliga problem, minskar alltså ju lägre inavelsgrad man har.

Den svenska vargstammen har till stor del en med hundmått mätt för hög inavelsgrad på cirka 30 procent. Foto: Johnny Olsson

Utseende och funktion

För jakthundsraserna finns det traditionellt sett två huvudmål med avel – utseende och funktion. Till exempel en jämthund bör rimligen se ut som en jämthund, och kunna jaga som en jämthund. Här innefattas även att hunden bör vara frisk och sund mentalt.

För sällskapshundar, liksom i viss mån även för jakthundar, pågår det en ständig debatt om utseendet och dess eventuella påverkan på hälsan. Men överlag gäller att vi jägare inte är speciellt betjänta av en jakthund som inte är frisk, och inte har en bra mentalitet.

Detta är viktigt att komma ihåg när man upptäcker ett problem hos flera individer inom en viss eller flera raser. Man bör då alltid ställa sig frågan om det kan vara en ärftlig egenskap som inte bör avlas vidare på, eller om det kan ha med miljön att göra.

 

Arv och miljö

Hur viktig är miljön för en hund? Vi vet att det hos människor finns många egenskaper som nedärvs, medan många andra egenskaper utvecklas i den miljö man växer upp. Samma sak gäller för hundar, men det är väldigt svårt att säga på förhand vad som nedärvs eller inte. Att avla på två jagande hundar med rätt utseende bör dock ge goda förutsättningar för att avkomman också får en bra jaktlig grund och ser rastypisk ut.

Samtidigt kan det vara så att det jagande avelsparet båda har fått en optimal uppväxtmiljö med rätt träning, mycket träning, och goda förutsättningar för utveckling. Vi får inte glömma att hundar är otroligt läraktiga. Vissa hävdar att alla hundar går att träna till rätt funktion, men det råder det delade meningar om, i likhet med mycket annat i avelsbranschen.

Man måste komma ihåg att man heller inte kan förklara alla egenskaper med anlag eller miljö – naturen har en förmåga att gäcka oss människor gång på gång och forskning kan inte ge svar på alla frågor.

 

Sjukdomar

Det är viktigt att hålla djuren så friska som möjligt och inte avla på hundar som har ärftliga sjukdomar. En sjuk hund gör varken hunden eller ägaren glad. Samtidigt har man ännu inte kunskap om hur ärftliga alla sjukdomar är.

Med vissa undantag för ärftliga sjukdomar som kan föras över utan att märkas på föräldradjuret, så är en enkel måttstock att om avelsdjuren, deras föräldrar, och deras far- och morföräldrar varit friska ger det bra förutsättningar för att även avkomman håller sig frisk. Men det förutsätter att miljön avkomman lever i är sund och att föräldradjuren inte gått i avel innan eventuella ärftliga sjukdomar visat sig.

 

Hälsoundersökningar

Svenska Kennelklubben har hälsoprogram för vissa hundraser. De syftar till att komma tillrätta med ärftliga sjukdomar som orsakar lidande hos de drabbade hundarna.

Hälsoprogrammen är ofta initierade av specialklubben eller rasklubben.

En del hälsoprogram bygger på dna-test. Man kan då skilja ut vilka hundar som kommer att utveckla sjukdomen i fråga, hundar som är anlagsbärare och hundar som är helt fria från den defekta genvarianten.

Exempel på hälsoundersökningar som inte bygger på dna-prov är ögonlysning och höftledsröntgen.

 

Jonas Malmsten

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Instagram

Färre skadades
Antalet skadade och dödade hundar minskade med totalt 17 procent under 2015.
Gör din egen hundmat
Här får du några tips på hur du gör hundmat.
Jaga med förnuft när det är kallt
Sträng kyla är farligt för hunden
Varg angriper jämthund
Varning för starka bilder