Att räven har stor inverkan på övriga småviltarter blev uppenbart i samband med rävskabben; ett ”naturligt” viltvårdsexperiment som medförde att rävstammen slogs ut helt över stora områden.

När räven försvann fick man i skogslänen uppleva flera på varandra följande, goda skogsfågelår samt konstant riklig tillgång på hare. I syd- och mellansvenska marker blev det vanligt att se rågetter med tre killingar.

Att det före rävskabbsutbrottet utgjort en så ovanlig syn hänger samman med rävens effektiva predation på just nyfödda rådjurskid.

En forskningsstudie, som genomfördes på den rådjurstäta egendomen Ekenäs i Sörmland, visade att räven där årligen tog 40–60 procent av alla kid. I stort sett vart annat rådjurskid blev alltså rävmat!

Drastiskt minskad dödlighet

När rävskabben kom och markerna blev rävtomma var dödligheten motsatt så låg som fem procent!

Ändå saknades inte andra medelstora rovdjur som kunde tänkas ha iklätt sig rävens roll. På Ekenäs fanns en mycket tät stam av grävling, fast förekomst av mård och även kring­strykande katter.

Under de tre rävfria åren konstaterades trots det ändå inte ett enda fall av predation på kid.

Trots de nyfödda rådjurskidens tryckbeteende, skyddsfärg och svaga lukt tycks räven ha ganska lätt att hitta dem. Det tros bero på att räven i första hand bevakar getterna och väntar tills de söker upp sina kid.

Ett rådjurskid är mest sårbart direkt efter födseln och fram till unge­fär sju–åtta veckors ålder. Därefter trycker det inte längre lika hårt utan flyr i god tid. För kid som klarat sig så länge är dödsrisken liten.