Svensk Jakt har i en artikel den 15 september refererat till ett brev som en av länsstyrelsens vilthandläggare skickat till Aspebergets vvo.

Lennart Johannesson, Jägareförbundets representant i länets viltförvaltningsdelegation, var mycket kritisk till vilthandläggarens beskrivning av norra länet som en spridningszon mot Dalarna.

– Det här är ett skämt. Länsstyrelsen ska inte skapa ”spridningszoner” där jakt är förbjuden. Länsstyrelsen ska istället utnyttja högsta tillgängliga jaktliga utrymme för jakt i Värmlands län och Nordvärmland ska självklart inte särbehandlas, sa Lennart Johannesson.

Förstår reaktionen

Maria Falkevik Foto: Lennart Johannesson

Maria Falkevik betecknar det hela som ett missförstånd med dåliga formuleringar, men bekräftar samtidigt vilthandläggarens beskrivning av spridningszoner.

– Det har aldrig varit tal om några ”vargreservat” eller ”avelsområden” eller liknande i norra Värmland eller någon annanstans heller för den delen. Vi hade kunnat vara tydligare, säger Maria Falkevik.

Begreppet spridningszon har enligt Falkevik en logisk förklaring.

– I det här fallet så handlar det om att om du drar en linje innanför det yttersta vargreviret i hela vargens utbredningsområde ett givet år så har du i princip ringat in kärnområdet för varg, och det som då finns utanför linjen är i princip spridningsområde, säger Maria Falkevik.

För få vargar

Så här såg vargläget ut i Värmland vid den senaste vinterns inventering. Tryck på kartan för större bild. Källa: Länsstyrelsen

Vi tar det en gång till, med vilthandläggarens brev till Aspbergets vvo.

”Norra länet utgör dessutom en spridningszon mot Dalarna, där det av den anledningen blir svårare att motivera licensjakt där. Med spridningszon menas de områden med vargrevir som gränsar till områden utan vargrevir.”

Med den beskrivningen blir jakt i befintliga revir omöjlig när de gränsar till marker där revir av olika anledningar försvunnit, vilket är naturligt och inte är ovanligt.

Vargrevir bildas, består en tid och upplöses när någon av alfadjuren dör eller vandrar vidare för att bilda nya revir med ny partner.

Periodvis kan områden som haft vargrevir under lång tid sakna revirhävdande par och föryngringar.

Förvaltningsplanerna för Värmland och Dalarna säger dessutom inget om att det ska strävas mot eller finnas varg över hela länen.

Tvärtom önskas lägre koncentrationer och  färre revir.

Omöjligt att jaga varg

Det länsstyrelsen i Värmland nu gör är att ta bort flera, för att inte säga de flesta, av länets vargrevir som tänkbara och jaktbara revir under kommande jakt.

Under förra vinterns inventeringsperiod för varg saknades många gamla revir i gränstrakterna mot Dalarna.

Vargjakt kommer därför inte att vara möjlig i de revir som förra vintern fanns kvar och bekräftades från Höljes i norr till Filipstad i söder.

Enligt Maria Falkevik kommer det dessutom inte att bli jakt i de gränsrevir som delas med Norge.

Är det rimligt att stora delar av Värmland ska betecknas som spridningszon? Har inte Värmland redan idag ett allt för högt vargtryck där antalet revir borde minska istället för öka?

– Vi önskar en jämnare fördelning i landet, absolut, och delar av Värmland tillhör definitivt de delar av landet som har tätast vargstam. Det är också där vi kommer att ta beslut om vargjakt, säger Maria Falkevik.

Att skrivningen väckt ont blod och fått många att reagera förstår Maria Falkevik, men hon vill tona ner kritiken.

– Eftersom rovdjurspolitiken till stor del går ut på att sprida rovdjurstrycket jämnare över landet, så gott det nu går, så borde det inte vara mer kontroversiellt att säga att en stor del av Dalarna för tillfället är spridningsområde, likväl som till exempel Stockholms län eller Västra Götalands län. Möjligheten till jakt på varg är begränsad och ska ske i de områden där det är tätast med revir, säger Maria Falkevik.