Margareta Stéen. Foto: Lars Nilsson

Parasitens utbredning har hittills varit okänd, men forskare från SLU har i en nyligen publicerad studie kunnat kartlägga både spridning och inverkan på de smittade djuren.
Älgstammen i Sverige ökade kraftigt under 1970-talet fram till en topp i mitten av 1980-talet (med en avskjutning på 180 000 älgar, mot 90 000 älgar idag). Under 80- och 90-talen noterade SLU-forskare en hög dödlighet hos älg. En av forskarna, Margareta Stéen, upptäckte att en av orsakerna var en hjärnhinnemask, en då okänd parasit hos älg, som hon benämnde Elaphostrongylus alces.

Orsakar förlamning
Älgens hjärnhinnemask orsakar inflammationer och skador i centrala nervsystemet vilket ger upphov till rörelsestörningar och förlamningar som i värsta fall gör att älgen dör.

Hjärnhinnemaskar i ryggmärgen ger blödningar och inflammationer som kan orsaka rörelsestörning och i svåra fall djurets död. Foto: Bengt Ekberg, SVA

Efter denna upptäckt studerades älgens hjärnhinnemask intensivt av SLU-forskare under ett antal år med avseende på parasitens livscykel och infektionskapacitet för älg, ren och andra idisslare. Det visade sig att den har en komplicerad livscykel. Det första larvstadiet i älgspillningen tas upp av en snäcka eller snigel (mellanvärdar) och utvecklas där till ett tredje larvstadium.
När älgen betar får den också i sig mellanvärden. Den uppätna larven lämnar mellanvärden och tar sig ut ur tarmen och sprider sig via nervbanorna till ryggmärg och eventuellt till hjärnan. Där utvecklas den till sitt femte larvstadium och vuxen individ.
Vuxna hjärnhinnemaskar är flera centimeter långa och kan ibland ses ihoprullade i muskelhinnorna, inte så aptitligt, men helt ofarligt för människor att äta.

Vuxna hjärnhinnemaskar är flera centimeter långa och kan ibland ses ihoprullade i muskelhinnorna. Foto: Bengt Ekberg, SVA

Den vuxna parasiten lägger sina ägg nära blodbanorna och de kläckta larverna tar sig till därifrån lungorna. Älgen hostar upp larverna, sväljer dem och sprider sen smittan via spillningen. Älgkalvarna kan sprida smittan vidare redan från augusti månad samma år de föds.

Spridning hittills okänd
Det har fram tills nu inte varit känt hur utbredd hjärnhinnemasken är i Sverige och inte heller vilken inverkan den har på älgstammen. Med hjälp av jägare har forskargruppen under fem år samlat in och analyserat älgmaterial, såsom spillning, ryggrad, käke och lungor från 1.137 älgar.
Utifrån resultaten står det nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela landet, med högst förekomst i Mellansverige (56 procent) och lägst i södra Sverige (13 procent).
Framför allt förekommer hjärnhinnemasken hos kalvar och gamla djur över nio år. Då kalvar börjar plocka i sig vegetation under de första dagarna i livet är risken stor att de blir smittade direkt. Den yngsta infekterade kalven var bara 1,5 månad gammal. Hjärnhinnemasken visade sig ha minst inverkan på djur i medelåldern (fem–nio år).

Påverkar konditionen
Djurens kondition och fettansättning påverkades negativt i olika grad beroende på hur kraftigt infekterade älgarna var. Ju fler hjärnhinnemaskar desto sämre kondition och lägre kroppsvikt hade de. Hjärnhinnemasken visade sig också ha en väldigt kort infektionscykel på bara 39–73 dagar från larv till vuxen parasit till larv, vilket är ovanligt kort jämfört med andra hjortdjurs hjärnhinnemaskar.
I klimatförändringarnas spår med stigande temperaturer och högre nederbördsmängder är förbättrade levnadsförhållanden för snäckor och sniglar troliga, vilket ökar antalet potentiella mellanvärdar för hjärnhinnemasken.
Med fler mellanvärdar som reservoarer kan ett högre smittryck i älgstammen förväntas, med fler sjuka älgar som följd. Forskargruppen föreslår därför att stickprov tas kontinuerligt för att följa parasitpopulationens utveckling och dess påverkan på älgstammen.