Med ens öppnade sig skogen; vi passerade under en timrad portal och rullade strax därefter in på den stenlagda förgården till ett hotelliknande jaktslott. Vi hade kommit till Casa de Vanatoare i Dealu Negro, som är rumänska och betyder Svarta bergen. 
Innan hans liv ändades i samband med den rumänska revolutionen 1989 var det just här som den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceausescu brukade hålla hov och jaga björn. Nu välkomnades vi istället av en herre i vidbrättad, brun hatt, som presenterade sig som Traian Larionesi; ny ägare till såväl mark som byggnader. 
– Han är den rikaste mannen i hela den här regionen, anförtrodde oss vår jaktarrangör Marius Merutiu, som för vår räkning bokat ett par dagars drevjakt på björn på denna smått historiska plats.
Drevjakt på björn kan efter våra förhållanden förefalla som en orimlighet eller rent av fria fantasier, men vi befann oss nu på en höjd av omkring 900 meter över havet eller ungefär på den nivå där ek- och bokskogen gör halt och barrskogen tar vid. Varje höst vandrar björnarna hit ner från de väldiga bergen för att äta sig feta på ek- och bokollon inför idegången. Björnkoncentrationen kan i vissa dalgångar bli mycket stor eller i nivå med den som säsongsvis förekommer längs Alaskas älvar när laxen stiger. 
Det är också hela hemligheten till varför man i denna del av Rumänien kan arrangera någonting så exklusivt som drevjakt på europeisk brunbjörn. 

Ett myller av drevkarlar befolkade uteserveringen och en försvarlig hop hundar av svårbestämd ras satt kopplade på bilflaken; lugna, trygga hundar.
De var av betydligt stabilare sort än det hopkok av byrackor som sprungit efter vildsvinen utanför Simleu Silvanie; en liten stad mitt ute på den transsylvanska högplatån, där vi under några dagar redan hunnit göra livet surt för traktens vildsvin. Vi hade resonerat som så: även om man åker från Sverige till Rumänien för att primärt jaga björn kan man ju fånga tillfället i flykten och uträtta litet mer, när man ändå är på plats och är beväpnad. 

Vildsvinsjakten hade på det hela taget varit mycket lyckad och skåningen Thomas hade skaffat gruppen gott rykte genom att göra en Prins Albrecht; det vill säga skjuta fem grisar med lika många skott. Passgrannen Torbjörn hade skjutit tre djur och en gigantisk galt hade sprungit rakt på Ove, bilden ovan. Den bedömdes väga inemot 200 kilo med betar därefter.

Backupskyttar
På Casa de Vanatoare fördubblades vårt jaktsällskap i ett nafs sedan jaktledaren vid genomgången förklarat att varje jägare också skulle ha sällskap av en backupskytt, som vid behov skulle träda in i handlingarna.
Det var en överraskning, men ingenting vi kunde göra något åt. Kanske var det inte heller så mycket att säga om egentligen. En skadskjuten björn är inte trevligt att få i knäna för drevkarlarna.
Varg och vildsvin fick fällas utan begräsning samt björnar av alla slag med undantag för honor med ettåriga ungar. Rådjur och kronvilt var fredade.
Till första såten var det gångavstånd från Casa de Vanatoare. Tillsammans med våra ”livvakter” fick vi stiga upp i stabila och bekväma skjuttorn längs en väg kantad av alléträd.
Det satte givetvis fantasin i rörelse att sitta i samma torn som Ceausescu en gång gjort. Särskilt som färska björnspår stod att upptäcka under stegen till tornet.
Dimman kom och gick och förhindrade passligt insynen till en bondgård, där det dagliga arbetet kommit i gång. Råmande nötkreatur och ljudet av en traktor skapade knappast någon ödemarksstämning.
Hojtanden, hundskall och skottlossning förkunnade att drevet hade startat. Några kvistar knäcktes framför mig. Det var uppenbarligen djur på gång. Upp dök dock endast en råget med killing. Djuren passerade förbi under tornet och i deras spår kom en hund flåsande. Den återvände dock snart tillbaks in i såten, som trots mycket larm och ståhej visade sig tom på björn.

Rått och kallt
Snabbt upp på bilarna och i väg till nästa område och ny utpostering. Den här gången efter en nybruten skogsbilväg längs ett avverkat berg, där slyskogen redan hunnit växa sig manshög.
Efter våra förhållanden såg här mera ”björnlänt” ut vilket ingav förhoppningar. Längs vägen saknades torn varför min trebensstol kom till användning. Backupskytten satte sig på en sten strax bakom. Dimman hade lättat men det var rått och kallt.
Drevet hördes från början avlägset, men när så småningom drevfolket kom över bergskrönet strömmade mot oss ett förfärligt oväsen. Hundar skällde, skott lossades, men det var omöjligt att veta om skotten kom från hållet eller drevet.
Min backupskytt lösgjorde sig från stenen han suttit på, smög fram till mig och viskade i mitt öra att det skjutits en stor björn längre bort. Han hade fått SMS om det.

Det visade sig omsider att det var Mikael som var den lycklige och det var verkligen en riktigt, riktigt stor hanbjörn han fällt. Mikael själv föreföll något tagen av händelsen, där han satt vid sin björn i dikeskanten och lät sig fotograferas. Den hade kommit i fyrsprång genom hans pass, stannat till och sedan satt fart på nytt. I den stunden var Mikael klar. Första skottet träffade perfekt och det andra, som följde direkt på, satt mitt mellan björnens ögon. Mikael fattade ingenting. Han hade ju inte alls siktat på huvudet. Roger hade emellertid fått med allt på film. Filmkameran visade hur björnen vid Mikaels andra skott hade vridit tillbaka huvudet och bitit sig där första kulan träffat. Gåtan var löst och björnen ordentligt död. Filmsekvensen från när björnen skjuts kan du se här ovan.
Till viltparaden fogades även en europeisk vildkatt som en av hundarna träat och en drevkarl skjutit. 

Varg i såten
Efter lunch skulle dagen avslutas med att drevkarlar och hundar skulle gå igenom en ravin bevuxen med ytterst svårgenomtränglig snårskog och som låg mitt i en betesmark. Kreaturstängsel på ömse sidor höll betesdjuren borta från själva såten, som inte heller var särskilt stor.
Om den vildmarkskänsla man normalt förknippar med björnjakt tidigare haft svårt att inställa sig existerade den nu överhuvudtaget inte alls. Med litet överdrift kan man faktiskt säga att vi jagade i en kohage!
Drevet hade emellertid inte pågått lång stund förrän det började smälla hos P-A. Kort därefter bröt sig ett jättelikt vildsvin ut framför min passgranne Ove, fick skott på sig och försvann med ett koppel hundar bakefter.
Jag hade fått en ny backupskytt, en officer som också talade god engelska. Plötsligt blev det liv i honom samtidigt som jag hörde ett dumpade ljud på odlingsvägen bakom oss.
– Wolfes, viskade officeren halvhögt och upphetsat samtidigt som han försökte gömma sig undan så jag skulle kunna skjuta bakåt. Men eftersom vi nu inte satt i torn utan hade klämt oss fast på en slags brygga bestående av två plankstumpar som gillrats upp i ett träd, blev den uppgiften oss övermäktig. Jag förmådde inte att vända mig runt och inte heller kunde officeren bara gå upp i rök.
Så snart han insett detta faktum försökte han själv vrida sig runt och lyckades i sista stund få skott på den bakre vargen, som slog i marken direkt. Den första och något större vargen hann undan.
Varg skjuter man i Rumänien så snart chansen därtill dyker upp. Den är lika illa sedd där som hemmavid, men med skillnaden att i Rumänien finns inget miljöparti. Här är landsbygden ännu stark och levande. Tre av tio rumäner är sysselsatta inom jordbruket.

Viltparaden efter drevet i kohagen var minst sagt imponerande: P-A hade fällt en medelstor, mörk hanbjörn och gick omkring som ett enda stort leende.
På grund av att jaktvärden Traian Larionesi oskickligt ställt sig som någon slags observatör utanför såten hade denne varit i vägen, varför P-A nödgats släppa ut björnen och vänta till absolut sista sekunden innan han fick fritt att skjuta.
Oves vildsvinsgalt hade inte gått långt efter skottet. Den var till och med något större än den han tidigare skjutit nere i Simleu Silvanie. Till det kom officerens varg. Enligt drevfolket skulle det dessutom ha gått ut fyra eller fem björnar bakåt i drevet som inget av oss skyttar lagt märke till.

Tuff terräng
Så snart solen kommit upp började nattfrosten släppa från bokkronornas tak. Det var som att gå i stilla regn, när vi följande dag vandrade upp till vår passlinje. Vi följde en bäck i en djupt nedskuren ravin, där vi fick hoppa från sten till sten. Det bar ständigt uppför. Efter halvannan kilometer vek vi av upp i en sidoravin och så – äntligen – var det dags att inta pass.
Jag hade återigen fått en ny backupskytt, som dock var tämligen illa utrustad för sin uppgift, då han saknade vapen. Han förklarade dock obesvärad att han inte tyckte det var fair play att också han skulle sitta med gevär. Om denna hans känsla för rent spel var riktad mot björnarna eller mot mig gick inte att utreda.
Första drevet blev resultatlöst, varför vi skulle förflytta oss över till nästa dalgång. Nu blev det riktigt brant. Sista biten fick jag dra mig upp genom att gripa tag i sly och buskar.
På högsta punkten tog vi rast, vilket i all fall var välbehövligt för oss som fått gå längst. Sedan bar det av nerför genom en bokskog med träd av enorma dimensioner.
I brant terräng är det minst lika jobbigt att gå nedför som uppför och det blev återigen en golgatavandring innan vi äntligen kom till hållet, väl iordningsställt med siktgator och rejäla skjuttorn.
David klättrade upp i första tornet och bit längre ner äntrade Ove sitt. I det tredje skulle jag sitta, nu med Marius själv som backupskytt. Så snart vi intagit våra platser startade drevet, för drevfolket hade nått sina positioner långt före oss på grund av våra många vilopauser.
Det var en underbar förmiddag. Värmen hade börjat komma och luften var klar. Tornet jag satt i var rymligt, bekvämt och bra. Marken var överallt täckt med vissna löv som i god tid förrådde om vilt var på väg och ett prasslande ljud längre nedefter ravinen gjorde att jag hann uppfatta glimten av några passerande vildsvin. Tydligen hade drevet kommit ganska nära.
Uppmärksamheten skärptes av nytt lövprassel. En grann kronhjort gled förbi och tog vägen upp mot Ove. 

Björnarna kommer
Kort därefter small det uppe hos David, först ett skott och så ett till. Så hördes plötsligt nytt prassel. Nu var det björn på gång. Inte bara en utan flera. Jag höjde studsaren, men Marius bad mig vänta medan han studerade djuren.
– Hona och tvåårsungar, förklarade han. Du kan skjuta vilket djur du vill.
Jag var glad för hans noggrannhet som dock samtidigt medfört att skottillfället var på väg att glida mig ur händerna. De mindre björnarna hade redan hunnit försvinna. Den stora björnhonan tycktes dock ana oråd och stannade till och tittade bakåt. Hållet var bara drygt 50 meter. Högt och långt fram, hann jag tänka. I skottet tumlade hon bakåt nerför den branta sluttningen och stannade inte förrän en bra bit ner.
Marius dunkade mig hårt i axeln och jublade som ett barn. Han förklarade att han var stolt över mig och att jag var dagens hjälte, inte bara för att jag skjutit en björn utan också för att jag förmått springa upp och ner i bergen trots min nyopererade vänsterfot.
Även David hade skjutit en björnhona, bara obetydligt mindre än min. Båda var vackert, silvergrå i pälsen. 

Bilhandlare till yrket
Marius uppskattade att min björn vägde minst 200 kilo men med min vana att bedöma björnar ville jag dock pruta på detta. En fullstor björn på kanske 160-170 kilo, knappast mer.
Björnskyttarnas skara utökades i eftermiddagsdrevet med Robert från Hertsånger, som också fällde en medelstor björnhona.
Även denna gång var den gode Traian Larionesi till förtret, sedan han utsett sig själv till backupskytt åt Robert. När denne fällt sin björn och tagit av sig hörselskydden fann sig Traian utan synbar anledning föranledd att också sätta ett skott i björnen. Det skedde alldeles invid örat på Robert, som nu gick omkring med en mullrande huvudvärk och grubblade över hur många hörselceller vår jaktvärd ödelagt för honom.
På vår fråga om Traians bakgrund och jaktliga erfarenhet fick vi svaret att han egentligen var bilhandlare. Det var möjligen en förklaring, knappast någon ursäkt. Saken skulle dock inte upprepas, för nästa dag skulle vi jaga på ett helt annat ställe.

Långt från klassisk björnterräng
Ett nytt gäng drevkarlar med hundar mötte upp vid en liten jaktstuga. Här fann inga berg, inga raviner. Vi skulle jaga i ett småbrutet, böljande landskap med bokskogar med inslag av ek och hassel i blandning med brukad jord och betesmarker. Egentligen så långt från klassisk björnterräng som tänkas kan. Det skulle dock visa sig att björntätheten här inte stod Svarta bergen efter. 

Redan i första drevet sågs fem björnar. Knut-Olle från Kivik fick äntligen en björn i passet och låg rätt när han krökte fingret, men i den täta bokskogen fastnade tyvärr hans skott i ett träd. 
I andra drevet kom en stor, svart björn susade förbi flera av passkyttarna. Den som var närmast att få skott på den var Ove, men tyvärr gick den inte rakt på honom utan snett förbi och när den väl kom in i hans skjutsektor passerade den på för långt håll. Tredje drevet var tomt, det visade sig vara den enda såten under dagen som inte innehöll björn. Det var helt makalöst.

Fem skjutna guldbjörnar…
Under lunchen underrättades vi om att våra björnar mätts enligt CIC:s regler för skinnmätning och att alla utom en överskridit 350 poäng och därmed låg klart över fordringarna för guld. Endast Davids björn hade med nöd undgått att passera den magiska gränsen. För oss andra hade det inte så liten betydelse, eftersom troféavgiften därmed nästan fördubblades, från 3.500 till 6.000 euro!
Vi hade alltså skjutit fem björnar som alla höll guld. Det lät konstigt och det som väckte störst misstänksamhet var att ingen av oss tillåtits övervara skinmätningen.
– Så snart en björn slutar dia sin mor uppfyller den fordringarna för brons. Året därefter är den silver och andra året guld, raljerade P-A medan vi åkte ut till eftermiddagens avslutande drev.
Det fortsatte som det började. Vid det här laget var vi några som tyckte oss ha skjutit färdigt och satt med kamerorna istället. Däribland P-A som naturligtvis fick en björn på sig direkt. Han ställde sig därför upp, skrek och viftade med armarna och lyckades få björnen att byta kurs så att den sprang mot Mathias och Torbjörn, vilka hittills inte fått skjuta. Mathias fick den på sin sida och lade den på rygg med några välriktade skott under det att Torbjörn fick stå i sitt skjuttorn och titta på.
Det var en medelstor hane som kom att sätta punkt för vårt jaktäventyr, eftersom björnarna i sista såten drog åt fel håll.

Över 80 björnobsar
Vi hade anledning att vara nöjda med vår resa, i alla fall jaktligt. Vi var tio jägare som under tre dagar skjutit sex björnar och haft över 80 björnobservationer. Och bäst av allt, alla björnar hade blivit på plats. Inga skadskjutningar, inga eftersök. Nu återstod bara att via vår våra respektive internetbanker göra rätt för oss ifråga om fällavgifterna.  
När det kom till betalningen var det endast Ove som hade anledning att vara belåten. För vildsvin gällde en enhetspris på 400 euro oavsett storlek. För sina två kötthus till galtar behövde han därför endast betala 800 euro. Hade han skjutit dem i Polen eller Ungern hade de kostat honom en halv förmögenhet.
Senare på kvällen underrättades vi om att man även lyckats sträcka det råa skinnet från Mathias björn så att också det överskred 350 poäng. Ingen av oss hade trott annat.