I januari 2015 antog Finland en ny förvaltningsplan för varg, och målet var tydligt – människor och vargar ska kunna leva i samma områden.
I Sverige blev det stopp när det skulle jagas 48 av 415 vargar, men med förvaltningsplanen i ryggen beslutade finländarna om jakt på 46 av de cirka 230 finska vargarna under vintern. Beslutet överklagades av naturvårdsorganisationer, men de finska domstolarna gav avslag och jakten kunde sätta igång.
– Förvaltningsdomstolarna har inte tolkat det som nödvändigt baserat på den information som licenserna byggt på, svarar Sauli Härkönen chef för offentliga förvaltningsuppgifter på Finlands Viltcentral.
Och enligt Sauli Härkönen är den nya förvaltningsplanen nyckeln till förvaltningen.
Men på vilket sätt skiljer den sig från vår svenska förvaltningsplan?

Om vi börjar med siffror
Sverige har en minsta livskraftiga population på 100 individer – Finland på 25 reproducerande par.
Sverige har en gynnsam bevarandestatus på 270 individer – Finland har inte angett någon.
För den som följt den svenska vargförvaltningen låter det kanske märkligt. Gynnsam bevarandestatus av den svenska vargstammen har ofta framstått som nyckeln i förvaltningen där diskussionen mellan bevarandesidan och brukarsidan ofta kommit att handlat om ifall siffran ska bestämmas politiskt eller vetenskapligt.
I den finska förvaltningsplanen väljer man istället att konstatera följande:
“Finland har sedan länge försökt nå en gynnsam status med hjälp av strängt skydd, dock utan framgång. Att skydda vargen lyckas endast om bekymren och behoven hos människor i vargreviren blir beaktade vid stamförvaltningen.”
Därmed anses den frågan utredd och resten av förvaltningsplanen handlar om hur man ska kunna underlätta för människor i vargområden, och på så sätt skydda vargen.

Vagt åtgärdspaket
Ögnar man snabbt igenom registret av de båda förvaltningsplanerna ser de ganska lika ut. I Sverige har man fyra delmål och i Finland har man sju.
Men snart ser vi stora skillnader.
Av den svenska förvaltningsplanen på 114 sidor från december 2014 ägnas större delen åt information. Vad ska en förvaltningsplan innehålla? Varför ska Sverige ha en förvaltningsplan?
Men till och med vid underrubriker som Delmål saknas konkreta åtgärder.
Där använder man formuleringar som:
”Länsstyrelserna och Naturvårdsverket inleder en dialog….”
eller,
”Naturvårdsverket följer årligen den genetiska statusen…”
Åtgärdspaketet skapar snarare nya utredningar och skjuter hanteringen på framtiden än det ger konkreta åtgärder.
Och kanske är det en anledning till att Sverige misslyckats med elva av sina tolv delmål i vargförvaltningen.

Konkreta handlingar
I den finländska planen ser det annorlunda ut. Den är 36 sidor lång, består ändå av ungefär lika många åtgärder, fast de ser lite annorlunda ut.
För att komma till bukt med illegal jakt är den finska åtgärden till exempel:
“Varje polisinrättning utnämner en jaktkontaktperson som samordnar planeringen och verkställandet av övervakningen på polisinrättningens område.”
För att undvika tamdjursskador är den finska åtgärden bland annat:
“Naturresursinstitutet publicerar GPS-information om vargarnas positioner i sin internettjänst från mitten av augusti till slutet av februari.“
När det gäller skyddsjakt är den finska åtgärden:
“Polisen beslutar om avlivandet av vargar som förlorat sin människoskygghet enligt 2 k p 16 § i polislagen efter prövning från fall till fall.”
Och tydligheten ger resultat, även internationellt.

Finland följer, liksom Sverige, Art- och habitatdirektiven där vargen är upptagen i bilaga 4 – arter man inte får jaga. Hur kommer det sig att Finland kan genomföra en vargjakt ändå?
– Vi har uppdaterat vårt skötselplan för varg där jakt på varg i stamvårdande syfte var ett verktyg för att skapa social acceptans för vargen, svarar Sauli Härkönen chef för offentliga förvaltningsuppgifter på Finlands Viltcentral.
Sauli Härkönen syftar på huvudmålet med hela den finska förvaltningsplanen:
”Att skydda vargen lyckas endast om bekymren och behoven hos människor i vargreviren blir beaktade vid stamförvaltningen.”
Och där ser vi en stor skillnad mellan länderna – i den svenska förvaltningen är människan sekundär. Det framstår extra tydligt vid Svensk Jakts undersökning av delmålen. Det enda av de tolv delmål som uppfyllts är att vargen har gynnsam bevarandestatus.
Ställer man vargen mot människan i den svenska förvaltningen vinner vargen.
I Finland däremot har man förstått att för att skydda vargen långsiktigt måste man ta hänsyn till människorna.

Jakt
I den svenska förvaltningsplanen kan man läsa följande:
”Generellt för att kunna fatta beslut om licensjakt ska andra lämpliga lösningar än licensjakt saknas och jakten ska inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för vargen.”
I ett annat stycke kan man läsa:
“De länsstyrelser som omfattas av ett sådant delegeringsbeslut (eller Naturvårdsverket i de fall där delegering saknas) får fatta beslut om licensjakt under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten.”
Den svenska förvaltningsplanen ger utrymme för jakt men varför håller det inte i domstolar när den finska jakten gör det?
Svaret får vi kanske när vi tittar i den finska planen. Där skriver de:
“Grunderna för avvikelse från fredning av vargen har föreskrivits i Europeiska unionens råds direktiv.”
”Förvaltningen av vargstammen lyckas inte om behoven hos människorna som bor och verkar i reviren inte beaktas.”
“I tolkningsanvisningarna för habitatdirektivet finns grunderna för genomförande av stamvårdande jakt.“
I jämförelsen är skillnaderna i intentionerna med vargförvaltningen tydliga. Där den svenska planen ger möjlighet – under vissa omständigheter – är den finska planen glasklar – Finland har laglig rätt att jaga varg!
Men har förvaltningsplanerna egentligen någon faktisk betydelse? Vi frågar Sauli Härkönen:

Många uppfattar den svenska vargförvaltningen som låst, har vi något att lära oss av er?
– Svårt att säga. Vårt agerande baserar ju sig på den nya vargskötselplanen…