…"/>

fredag 29 mars

Opinion

Krönika: Kan man kalla detta för älgförvaltning?

På 1970- och 1980-talen då älgstammen var som störst och dessutom i växande var det närmast självklart att inte skjuta kons enda eller sista kalv. Gjordes det tappade jägarna kontrollen, och den fina älgkon kunde senare bedömas vara kviga och fällas på egna eller annans marker.
Nu, när vi på allt fler marker balanserar älgen på en vinterstam om i runda slängar sex djur per tusen hektar, är det tvärt om. Nu kommer direktiv från alla möjliga (och i vissa fall omöjliga) håll om att kalvar ska skjutas omgående. 
Någon livförsäkring bestående av en kalv ska kon inte ha. Och jag förstår ingenting.
Alla – markägare, jägare, forskare och myndigheter – är överens om att vi ska ha en älgstam av hög kvalitet – med bra könsfördelning och hög medelålder. Med andra ord älgar som sätter så många och välvårna älgkalvar som någonsin är möjligt.
Genom det kan det trots få älgar i snötyngda tallungskogar bli ett någotsånär skapligt jaktligt utbyte, både av upplevelser för själen och av kött i frysen.

Ålder en förutsättning
Med sex älgar i botten med rätt sammansättning kan man, allt annat lika, skjuta två älgar per tusen hektar under höstens jakt för att behålla samma antal älgar kommande vinter. Men, för kommande hösts jakt spelar det förstås en mycket stor roll vad det är för älgar vi lämnar kvar i skogen. Att medelåldern är hög är en förutsättning.
Då, för några årtionden sedan, när vi sparade enkelkalven till vuxenförbud infördes eller till att det var färdigskjutet på hondjur, hade vår försiktighet på ett sätt ingen betydelse. Med, låt oss säga, tolv älgar i vinterstam spelade det inte så stor roll om ett hondjur för mycket föll för jägarens kula. Tomrummet fylldes utan större dramatik. 
När det är långt mellan älgarna kan det ta mycket lång tid innan en ny kalvförande ko intar den gamlas plats. Enligt experterna kan det handla om flera år. Argumentet att spara en kviga istället för kon som föll ekar med andra ord ihåligt.

Lång jakttid
Jägarna måste kunna se skillnad på en stor ko och en mindre kviga, därför går det bra att skjuta bort kalvarna, är ett annat argument. Men det är inte alls enkelt. Till och med för de riktigt erfarna kan det vara svårt att bedöma storleken på en älg, särskilt om den kommer ensam.
En tredje anledning är att om inte kalvarna fälls när tillfälle ges blir de inte skjutna. Målet om minst 50 procent kalvar i avskjutningen kan inte nås, och älgförvaltningen saboteras.
Med en jakttid i södra Sverige som sträcker sig från början av oktober till slutet av februari är det ett argument som i varje fall jag inte ger mycket för. Nej, ska vi ha en så liten älgstam som nu har bestämts gäller det att vara rädd om den. Att göra rätt hela tiden. 
Att göra rätt är inte att äventyra den fina kon genom att skjuta bort hennes kalvar. För när en älgko skjuts ren tappar jägarna kontrollen. 
Kan man verkligen kalla det för älgförvaltning?

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.