På söndagsmorgonen släppte jägaren Johan Gustafsson sin högt älskade beagletik Isa på sina jaktmarker i Lysviks Norra viltvårdsområde i Värmland. Där fick Isa göra det som alla gedigna jakthundar oavsett ras älskar att göra, nämligen jaga.
Jaktsäsongen var i sin linda och förväntningarna och glädjen att få möta en ny dag i skogen fanns hos både hund och husse.
Isa drev hare den här morgonen. Drevet gick lite knackigt, sådär som det brukar göra även för erfarna hundar i början av jaktsäsongen.
Men på en sekund förändrades idyllen till något helt annat. Plötsligt övergick det jublande, glada drevskallet i ett avgrundsvrål.

Johan Gustafsson förstod omedelbart vad som hade hänt och sprang så fort benen bar samtidigt som han hörde sin älskade hund vråla av smärta och ångest.
Efter 250 meters språngmarsch hittade han henne. Sönderbiten och apatisk efter en vargattack.
Han bar sin hund ur skogen och möttes upp av sambon. Tillsammans åkte de i ilfart till veterinären, men Isas liv gick inte att rädda.
En högt älskad familjemedlem var borta, hon försvann när hon gjorde det hon älskade allra mest i livet. För Johan Gustafsson innebär förlusten att en duktig och trogen kamrat var borta. Och han måste dessutom åka hem tala om för sina barn att deras kompis inte finns kvar.

Men familjen ska inte ens få känna sorg över sin förlust. Johan Gustafsson och andra drabbade hundägare får istället utstå de mest vedervärdiga påhopp från ”djurvänner” i sociala medier.
De fördummas, de hatas och de kränks av människor de inte känner. Människor som ofta bor i en stad långt ifrån dem, som kanske köper billigt kött på stormarknaden och älskar naturen så mycket att de aldrig kan slita sig från tv:n och Animal Planet.
Drevet går med höga, gälla skall bara för att de är jägare. ”Han får skylla sig själv”, ”hoppas han också dödas av varg”, ”vargen var här först” och andra betydligt grövre påhopp, som jag inte tänker återge, finns att läsa på olika Facebooksidor just nu.

Ingen av de hatande ”djurvännerna” tycks däremot reflektera över att de hånar en annan människa som drabbats av en smärtsam förlust. En sorg som bara en hundägare vet vad den innebär. Inte heller tycks de klara av att känna sorg för hunden som dödats.
Man kan inte kräva att alla ska uppskatta jakt. Det är ett fritt land där vi får känna och tycka i princip vad vi vill.
Man kan däremot kräva att vuxna, tänkande människor ska ha förmåga att känna och visa empati och respekt mot medmänniskor.
Det är också den förmågan som i väsentliga delar skiljer oss människor från djuren.