Rättigheter till kustfiske inskränks för varje år. Fridlysta sälar ökar i en explosionsartad takt. Numera kan de olika sälarterna räknas till hundratusentals utan rätt till jakt förutom en marginell strikt regelomgärdad skyddsjakt på ett antal hundra djur.
Den fisk som undkommer dessa sälar tas påpassligt om hand av de allt mer växande skarvkolonierna.
Skarv liksom säl är lika skyddade, men i enstaka fall ges tillstånd till äggprickning som lika ofta överklagas till förvaltningsrätt med inhibition av tillståndet som följd.

Lika illa på land

Tillståndet på landbacken är och har under lång tid varit lika illa. Efter år av utredningar, regeringspropositioner och riksdagsbeslut har vi nu hamnat därhän att all jakt numera bara kan överklagas till en och samma förvaltningsdomstol.
Domsluten där torde med största sannolikhet inte nämnvärt skilja sig från tidigare förvaltningsrätters domar där de överklagande oftast fått rätt och lyckats stoppa den marginella licensjakt det varit fråga om.
De stora rovdjuren, i synnerhet varg, kan i princip föröka sig ohämmat utan att någon på laglig väg kan göra något åt detta.
Naturvårdsverket och stora organisationer som WWF och Svenska Naturskyddsföreningen har stor skuld till att tillståndet i den svenska naturen har rubbats.

Lätt att se mönster

Naturskyddsföreningen är via Sida engagerade i olika projekt, både inom- och utom landet. Föreningen finns så att säga inkilad i statsförvaltningen.
Folk cirkulerar mellan Naturskyddsföreningen, departement och statliga verk som Naturvårdsverket. Alla känner i princip alla och anställningar verkar göras beroende på individens personliga inställning till bevarande kontra förvaltning av våra rovdjursstammar.
Det är lätt att se ett mönster. Nu senast beslutades att Naturskyddsföreningens förre ordförande och rabiate vargkramare Mikael Karlsson tillsammans med Håkan Wirtén från WWF tar plats i Skogsstyrelsens styrelse.

Politiker vågar inte ta strid

I Sverige idag finns ingen förvaltning av de stora rovdjuren. Hela systemet är inställt på bevarande.
Så har det kunnat bli när hela viltförvaltningen lagts under tjänstemän på Naturvårdsverket som i hög grad styrs av WWF:s och Naturskyddsföreningens agendor. Tjänsterna och tjänstemännen cirkulerar som nämnts tidigare mellan de olika verken och förbunden och då är det inte konstigt att besluten ser ut som de gör.
Vid beställda utredningar handplockas experter som motsvarar myndighetens värderingar och önskningar. Miljöorganisationerna tillsammans med Naturvårdsverket anses stå för det goda, medan en landsbygd som vill bedriva djuruppfödning, bruka mark, jaga och fiska ses som de onda.
Det finns ingen politisk vilja att ta tag i frågan. Dagens politiker är i så hög grad trendkänsliga och opinionsrädda att ingen, med något undantag, vågar ta strid i frågan.

Allt ska kunna överklagas

Undan för undan fråntas vi rätten att bruka egen mark, rätten till jakt eller rätten att sköta egen skog. Allt ska kunna överklagas av utomstående betraktare, till exempel varje normal avverkning eller jakt efter olika djurarter, om någon eller några fått för sig att detta inte bör ske.
Jag frågar, hur länge ska viltet, tamdjursuppfödare, hundägare, fäbodbrukare, jägare och övrig landsbygdsbefolkning som berörs av rovdjuren behöva utstå denna despotiska maktutövning.
Jag frågar, hur länge ska samerna behöva tåla att 25–30 procent av renhjorden dödas av rovdjur varje år på grund av rovdjursromantiserande miljöorganisationers drömmar om att avfolka landsbygden och fylla den med rovdjur.

Obefintlig tro på myndigheter

Denna despotiska maktutövning mot landsbygdens befolkning har fått till följd att tron på rättsväsende, länsstyrelserna, Naturvårdsverket och dess tjänstemän på många håll blivit i det närmaste obefintlig.
Politikerna får kanske ursäktas något när dessa likt nickedockor vind för våg utan reell makt stiftar lagar som ett inbyggt Moment 22 genast river upp.
För bonden är arbetet med djuren till stor del meningen med livet. För jägaren och hans hund är jakten en tradition lika gammal som mänskligheten själv. För samen är arbetet med renen livet självt.
Fäbodbrukaren, vars näring en gång var grunden för landets utveckling, för numera en ojämn kamp mot både myndigheter och rovdjur i sin strävan att bevara betesvallarnas öppna landskap och bevara utrotningshotade ko- och fårraser.
Yrkesfiskarna som tidigare fick sin utkomst längs våra kuster är i dag närmast utrotade på grund av säl, skarv och restriktioner.
Hur tänker myndigheterna när man med en dåres envishet, undan för undan rycker bort fotfästet för dessa människor.

Tålamod på upphällningen

På olika nivåer har det under hela 2000-talet debatterats, förhandlats, utretts och antagits rovdjurspropositioner. Ingenting av detta har lett till något positivt för de som närmast berörs av rovdjuren.
Med facit i hand kan undertecknad konstatera att våra regeringar, Naturvårdsverket och dess lakejer miljöorganisationerna, inte på något vis är eller har varit mottagliga för argument.
Det har hellre aldrig varit meningen.
Myndigheternas mål har hela tiden varit att skapa kraftiga rovdjursstammar oavsett hur hårt detta skulle drabba landsbygdens befolkning.
De styrande har till slut sig själva att skylla för upplösningen av samhällsmoralen och det myndighetsförakt som de senaste åren blivit alltmera utspritt.
Sveriges ryggrad – den lojala, strävsamma och hårt arbetande landsbygdsbefolkningen – har förråtts och på skändligt sätt bestulits på sin livskvalitet och sina liv.
Vårt minne är långt – vårt tålamod är på upphällningen.

Gunnar Jakobsson
Håknäs