Visst händer det att en och annan flanör fotograferas, men det skadar ingen människa, oavsett hur vidskeplig man än är.
Fina bilder på djur sprids över hela världen på nolltid med de utrustningar som finns idag. Varför ens ödsla tid på formuleringar hur många dagar som eventuellt ska gå innan bildfilerna måste förstöras? 
Mycket som var fantasi eller science fiction för bara några år sedan är nu tillgängligt för var och en. Barn sätter viltkameror utanför rävgryt och kaninhål. I trädgårdarna sitter ofta fågelholkar med inbyggda kameror, inköpta på närmaste gardencenter. 

Spridda över världen
Vem bryr sig om att bevaka tiden när bilderna enligt en byråkrat på regeringskansliet måste förstöras? De finns ju redan på Facebook, Instagram och alla möjliga ställen, över hela världen. Till glädje för många. 
Nyfikenhet på det nära och okända väcks. Man får se underbara saker man inte hade en aning om. Saker som inte vore möjliga att se utan den nya tekniken.
I sammanhanget ska också konstateras att rent praktiskt spelar det ingen som helst roll om någon person håller i eller ens är i närheten av utrustningen som används för att ta bilderna med. 
Men enligt kameraövervakningslagen är det en viktig detalj. Det är ett märkligt resonemang, och i praktiken helt överspelat sedan flera år tillbaka. Logiken bakom lagstiftningen känns inte komplett. 
Om jag som markägare/jägare eller bara naturvandrare tar en bild av en människa i skogen, eller min viltkamera gör precis samma sak, känns fullständigt oväsentligt.

Bilder kan tas bort 
De som sätter ut viltkamerorna är oftast inte särskilt intresserade av att få folk på bild, utan det är djur och fåglar som räknas. Visst händer det att en och annan flanör fotograferas, men det skadar ingen, oavsett hur vidskeplig man än är.
De som sätter ut kamerorna går ju också själva fram för att hamna på bild. Det är ett utmärkt sätt att kontrollera att utrustningen fungerar, och att batterierna håller laddningen. Det är lätt att ta bort bilderna efterhand, oavsett vad oönskat som kommit med.  
Jag har debatterat en hel del om viltkameror de sista åren. Jag tror att en hel del av den skepsis som finns hos vissa är att det för inte särskilt länge sedan var något speciellt och lite högtidligt med att bli fotograferad. Man klädde sig fin, kammade håret, med mera. 
Man ska givetvis ha respekt för sådana känslor och åsikter, men det kan samtidigt konstateras att vi lever i en annan tid nu, med ett enormt och konstant flöde av bilder.

Ömma tår 
Det är lätt att engagera sig när man upplever något som fel och orimligt, och här är man allvarligt ute och cyklar, även om det finns goda grundtankar. 
Vad jag vet har flera bättre genomtänkta motioner skrivits till riksdagen, så det finns en bred politisk insikt om att regelverket behöver ändras. Det går också att studera hur den här frågan har hanterats i andra länder.
Låt kloka människor göra en komplett genomgång, och göra något okomplicerat och bra. Det behöver inte vara så förbaskat svårt att få till fungerande och praktiska regler för uppsättning av viltövervakningskameror. 
Varför är det då så svårt att komma fram till en bra lagstiftning? Det verkar finnas en del ömma tår här och var bland politiker och andra, samt att det finns en tydlig konflikt mellan dagens oanpassade lagstiftning och realiteten med många tiotusentals oregistrerade kameror.  

Uppgift för förbundet
Tvärtemot vad man tror är många politiker väldigt kloka. Men trots att de givetvis inser att det är så mycket som är fel med det här vågar de inte uttala sig, av rädsla för att bli överkörda av pressen och massmedia. 
Däremot är jag övertygad om att Svenska Jägareförbundet skulle vinna starkt på att agera tydligt och öppet i denna fråga. Många gamla och nya medlemmar skulle glädja sig väldigt mycket. 
Och många som nu känner sig osäkra skulle med nya kloka regler våga prova den nya tekniken, som är fantastiskt rolig, lärorik och mycket användbar i förvaltningssyfte.
Viltövervakaren
Östergötland