Fler och fler samhällsgrupper märker av konsekvenserna av våra till synes rovdjursfrälsta beslutsfattares agerande. Fler och fler möter motgångar i form av död, skador, oro och merkostnader.
Detta beror naturligtvis inte på att rovdjurens vara är det bästa för Sverige, utan för att någon annan är trångsynt, någon som bor långt från problemen, någon som har svårt att sätta sig in i problem och konsekvenser.

Hundjakten försvinner
Löshundsjakten, det i särklass största fritidsintresset bland folk på landet, hamnar inom kort i minnenas bok. På många håll är det omöjligt att bedriva jakt med löshund, dels på grund av avsaknad av vilt dels på grund av riskerna man utsätter sin jaktkompis för.
En ansvarsfull jakt är dessutom ett långsiktigt och hållbart brukande av vårt naturliga skafferi. Varför vill man landsbygden så illa undrar jag?

Skott i fjärran
Problemen kommer finna sin egen lösning, för hur det än är, sparkar man tillräckligt ofta på den som redan ligger ner, kommer denna slå tillbaka till slut.
Enstaka skott i fjärran kommer bli allt vanligare. När politikernas ansvar gentemot de egna väljarna sviker, ökar sannolikheten att enskilda medborgare själva tar över. Vem kan då klandra dem för det?
Man får då och då känslan av att det är detta politiker och myndigheter vill uppnå, så att de själva slipper ta i problemet.

Tomma argument
Att det behövs en uppsträckning och nyrekrytering bland de som beslutar i dessa frågor är nog alla rörande överens om. Att objektivitet och lyhördhet bör vara dessas främsta egenskaper är alla lika eniga om.
När man ställer känslomässiga tomma argument emot verklighetens vedermödor och tragedier blir dessutom vidare diskussioner omöjliga. Detta märks mest när bevarandesidans argument tryter. Då övergår man till personliga påhopp, hotelser och smutskastning för att vinna billiga poäng hos de oinsatta.
Naturen är en enorm resurs vi bör bevara, förvalta och bruka – inte slösa med.

Sebastian Wilhelmsson
Landsbygdspartiet Oberoende