Sverige liksom andra EU-medlemmar har anslutit sig till tre bindande överenskommelser om att skydda utrotningshotade habitat och arter. Dessa avtal är Art- och habitatdirektivet, Bernkonventionen och Århusöverenskommelsen. I Art- och habitatdirektivet är vargen klassad som strikt skyddad.
Läser vi i dessa dokument vad som gäller för strikt skyddade arter, finner vi att populationsbegränsande jakt är klart förbjuden. Endast viss begränsad skyddsjakt kan beviljas av myndighet.

Oframkomlig väg
Svenska regeringar har sedan 2010 med stöd av de svenska jägareförbunden och i viss mån Naturvårdsverket försökt åstadkomma populationsbegränsande licensjakt på varg. Varje gång har det rört sig om ett relativt litet antal vargar i förhållande till totala populationen.
Bara i tre år av sex har man lyckats att få tillstånd att genomföra jakt på ett mindre antal vargar. Bevarandesidan har oftast lyckats stoppa jakten genom överklaganden och genom hot om att gå till EU-domstolen.
Efter alla dessa turer och inte minst årets spektakel, framgår det klart att denna väg inte är framkomlig för populationsbegränsning av vargbeståndet. Tillräckligt många rättsliga instanser har nu yttrat sig i ärendet för att vi borde inse denna realitet.
Nu har vargstammen växt och problemen på landsbygden ökar ständigt och vi är på väg mot en katastrof. Vi kommer aldrig att klara situationen med mindre än en ordentlig populationsbegränsande jakt.
I år får vi sannolikt cirka 50 nya valpkullar vilket innebär nästan 200 nya överlevande vargar. Bara att hålla beståndet konstant kommer att kräva att vi tar bort cirka 150 om året. Vem som helst borde kunna inse att någon sådan jakt aldrig kommer till stånd under rådande förhållanden och avtal.

Den verkliga frågan
Vi menar att nu är det hög tid att jägareförbunden, andra drabbade naturbrukare och politikerna börjar jobba med den verkliga frågan – att ändra Art- och habitatdirektivet och/eller få vargens skyddsgrad ändrad.
Vi kan inte längre vända bort huvudet och tro att problemet kommer att lösa sig av sig självt, så som man försökt göra i så många andra frågor inom EU.
Rysslands situation borde avskräcka. Deras vargproblem finns där trots att de jagar så mycket de orkar – om vi förstått saken rätt.

Det är djupt ohederligt både mot väljare och mot jägareförbundens medlemmar att fortsätta denna låssaslek – att ”licensjakten” är lösningen på problemet. Människor vet att det är vargen som kommer att öka i antal för varje år.
Är det inte nu dags att ändra strategi och att vi alla tillsammans mobiliserar och börjar arbeta med kärnfrågan? Att få en ändring till stånd av vargens skyddsgrad i Art- och habitatdirektivet. Det kommer inte att bli lätt och det kommer att ta tid. Men det är ett kristallklart mål som alla kan förstå och ställa sig bakom, om vi driver frågan rätt.

Uppslutning och enighet
Mål och strategin är viktigt för att få engagemang, uppslutning och enighet kring arbetet! Ett lämpligt sätt att tackla uppgiften kunde vara att driva ett gemensamt projekt med deltagande från de olika drabbade intressegrupperna både inom Sverige och i andra drabbade länder. Då med ett enda mål – att få till stånd en nedklassning av vargens skyddsgrad.
Det är inte lämpligt att direkt adressera EU-kommissionen. Då är risken stor att vi bryter nacken redan i starten. Först måste vi samla alla intressenter inom landet, men också se till att bygga allianser med drabbade i andra länder.
Vi vill med denna artikel uppmana alla berörda organisationer – jägareförbunden, LRF, Fåraveln, Fäbodbrukare, hundklubbar, hästnäringen med flera – att börja samarbeta kring att få tillstånd nödvändiga ändringar i Art- och habitatdirektivet.
Mats Persson
Gunnar Jakobsson