Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och miljöminister Åsa Romson vill utreda vargförvaltningen – ännu en gång. En av de mest utredda miljöfrågorna i modern tid ska undersökas ytterligare. Inte för att det behövs för att få en effektiv förvaltning som tar hänsyn till lagar, regler och internationella överenskommelser, utan för att Miljöpartiets riksdagsledamöter vill blidka sina väljare.

En av de mest centrala frågorna kring regeringens agerande i vargfrågan rör timing. Precis efter att Sverige genomfört en välplanerad och framgångsrik licensjakt på varg, precis efter att Kammarrätten har sagt att reglerna stämmer med EU-rätten, precis efter att Högsta Förvaltningsdomstolen meddelat att den ska slutligt avgöra frågan, precis när landsbygdsbefolkningen började få tilltro till systemet, precis när alla trodde att den mest polariserade miljöfrågan var på väg att lösas – då vill regeringen börja utreda frågan på nytt.
Och detta ska göras samtidigt som regeringen konstaterar att vargens status blivit så mycket bättre att den flyttas nedåt på rödlistan för 2015.

Tre utredningar
Låt oss rekapitulera vad som är redan är utrett och gjort i vargfrågan. Av utrymmesskäl nämns bara de riktigt omfattade delarna:
• Vi har haft tre rovdjursutredningar: Sören Ekströms, Åke Petterssons, Lars-Erik Liljelunds, som samtliga har föreslagit begränsad vargstam.
• Nationellt råd på Naturvårdsverket har funnits i många år med alla parter.
• Flera vetenskapliga sårbarhetsanalyser har gjorts, alla landar kring 100 vargar för minsta livskraftiga stam, med tio procents risk för utdöende på 100 år.
• EU-begreppet gynnsam bevarandestatus är inte en vetenskaplig term. Det finns, till skillnad från MVP (minsta livskraftiga stam), inget sätt att beräkna det. Det är ett politiskt begrepp.
• Genetiken har utretts och beräknats i olika omgångar.
• Vargkommittén under Peter Egardt tog fram en åsiktsförklaring som naturvårdens representanter lämnade så snart riksdagen fastställde de vetenskapligt grundade referensvärdena, vilket är grunden för gynnsam bevarandestatus.
• Tre olika riksdagsbeslut om jakt och vargförvaltning har fattats.
• Regional förvaltning har införts för att öka acceptansen och möjligheter att påverka på regional nivå. I Viltförvaltningsdelegationerna finns många olika intressen representerade med en delegat vardera, därtill ingår även de politiska partierna.

Ingen enad forskarkår
En stor mängd svenska och internationella forskare har deltagit i arbetet som beskrivs ovan. Men de har inte kommit fram till en gemensam och enad lösning.
Intresseorganisationerna kunde heller inte hitta en gemensam väg framåt. Det är detta som medförde att regering och riksdagen tvingades att ta politiskt ansvar för att få till en lösning.
Riksdagsbeslutet visade att ungefär 86 procent av kammaren ville ha igång en vargförvaltning och man satte ett spann mellan 170 och 270 individer på vargstammen, vilket var en nivå som samhället kunde acceptera.
Varken Svenska Jägareförbundet eller miljörörelsen var nöjda med antalet, fast med helt olika bevekelsegrunder. Men så är det med kompromisser, ingen blir nöjd.

Gediget underlag
Miljöpartiets kritik har efter beslutet riktat in sig på att utvalda forskare ska bestämma hur många vargar vi ska ha i landet. Det är ett märkligt synsätt, som skulle omkullkasta demokratin i frågan.
Vargstammen påverkar nämligen företag, näringar och människor. Att biologer och genetiker skulle ha rätt kompetens för att bestämma vad samhället måste bära i form av kostnader och umbärande från allmänheten är verklighetsfrånvänt.
Det krävs naturligtvis ett politiskt beslut, som i sin tur ska baseras på breda forskningsresultat och även omfatta vargens påverkan. Och precis så har riksdagen agerat.
Vad vi vill ha sagt är att det inte kommer hittas någon ny forskning, som omkullkastar den gamla. Underlaget är brett och gediget, och det har gått för kort tid.

Offrar fungerande system
Utspelet från Sven-Erik Bucht och Åsa Romson visar med önskvärd tydlighet att Miljöpartiet är villigt till att riva upp beslut som har stöd av stora delar av samhället och riksdagen för att tillfredsställa en liten, men högljudd, minoritet.
Att beslutet drabbar människor och samhällsekonomin verkar inte bekymra Åsa Romsons parti. Tyvärr visar utspelet också att Socialdemokraterna värderar en enighet i regeringen högre än en långsiktig och förutsägbar rovdjursförvaltning.
Som förslagen ser ut finns det bara en slutsats som går att dra. Regeringen är villig att offra ett system som förefaller fungera i praktiken för att blidka Miljöpartiet, vars enda agenda i detta verkar vara att stoppa förvaltningen, öka vargstammen och köra över de människor som vill kunna påverka sina vardagsproblem.

Medverkar inte
Svenska Jägareförbundet är inte berett att medverka till att riva ner ett påbörjat system som visar potential att fungera i praktiken och börja om från början. Det har tagit över tio år att komma till dagens situation.
Nya utredningar i detta läge kommer bara att skapa otydlighet, osäkerhet och minska tilltron till demokratin.
Regeringen måste ompröva om detta verkligen är den bästa vägen framåt. För förslagen pekar åt rakt motsatt håll.
Björn Sprängare, ordförande Svenska Jägareförbundet
Bo Sköld, generalsekreterare Svenska Jägareförbundet