Politiker behöver rätt underlag för att fatta kloka beslut, frågan är om man i rovdjursfrågan fått det? Som politiker måste man, som Lena Ek säger, lita på specialistmyndigheterna.

Det förefaller rimligt att ha den inställningen eftersom en politiker omöjligtvis kan vara insatt i detaljerna om hur ett referensvärde eller en inventeringssiffra tas fram. Man måste helt enkelt utgå ifrån att tjänstemännen som tar fram underlaget är professionella.

Pinsamma fel
Det borde innebära följande:
Tjänstemännen har ingen egen agenda, är inte påverkade av särintressen, kan räkna, mörkar inga fakta, framtagna värden kvalitetssäkras.
Kan vi med säkerhet säga att det förhåller sig på det sättet? Hur ska politiker kunna bilda sig en uppfattning och därefter fatta beslut på underlag som uppenbart inte håller den kvaliteten som krävs?
Det blir pinsamt när felen så enkelt upptäcks av Jägareförbundets tjänstemän? Kvalitetssäkringen tycks vara obefintlig och innehållet tycks baserat på felaktiga metoder.
Man kan fråga sig hur en politiker upplever trovärdigheten i Artdatabankens utspel som kommer lagom inför riksdagsbehandlingen av rovdjurspropositionen och efter man fått ett brev från Rovdjursföreningen?

Sensationella siffror
Författaren till brevet är en rovdjurshandläggare med förflutet på Naturvårdsverket. Han kommer med helt sensationella siffror om lodjursstammens storlek vid EU-inträdet, som forskarna inte känner igen.
Har man mörkat siffrorna i alla år? Skribenten borde ju veta eftersom han satt på Naturvårdsverket, som vid den tiden hade en helt annan, i varje fall officiell, uppfattning om lostammens storlek.
Helt klart är i alla händelser, att om Artdatabanken har rätt om värdena 1995 så har man helt fel om värdena 2013.

Verket ertappas
När Naturvårdsverket ertappas med att ha lämnat felaktiga referensvärden för de stora rovdjuren till EU därför att man räknat med hela Skandinavien i underlaget, så måste man fråga sig varför? Slarv eller egen agenda?

När vargforskaren Olof Liberg säger att vi har minst 480 vargar så går Naturvårdsverket ut med ett pressmeddelande om att ”vi har cirka 350 vilket närmar sig Naturvårdsverkets uppfattning var en rimlig miniminivå ligger”.

Då undrar man naturligtvis varför verkets uppfattning om antalet skiljer sig 30 procent från forskarnas? Det borde även politikerna fråga sig.

Man borde också fråga sig hur det kommer sig att alla felräkningar alltid leder till att det ska vara fler rovdjur, är det alltid ett slumpmässigt sammanträffande, eller styrs sifferleken av andra drivkrafter?

Ett enkelt beslut
Det finns i alla fall ett beslut som borde vara enkelt för alla politiker att ta efter det senaste utspelet från Artdatabanken och avslöjandena om Naturvårdsverkets räknekonster:
Ett förslag om en ny viltmyndighet måste ligga i allas intresse. Vi kan helt enkelt inte ha myndigheter som genom sitt agerande förbrukat allt sitt förtroende bland de människor som ska leva med deras beslut.
Frågan är också om våra politiker vågar lita på beslutsunderlaget från dessa myndigheter?

Partipiskan viner
Jag anar en insikt från politiskt håll om att underlagen inte alltid är tillförlitliga i moderate riksdagsmannen Bengt-Anders Johanssons debattinlägg ”Vi måste ta politiskt ansvar”.

Man får hoppas att även Helén Pettersson (S) kommer till samma slutsats. Men partipiskan viner inför valet, att hålla sams med Miljöpartiet är kanske viktigare än en tydlig riksdagsmajoritet i rovdjursfrågan? Skillnaderna i uppfattning verkar små och synes bero på bristande kvalitet i underlagen från våra expertmyndigheter.

Efter avslöjanden om Naturvårdsverkets sätt att handskas med siffror så kan väl ändå inte Socialdemokraterna fortsatt tycka att riksdagen ska överlåta till verket att fatta beslut om rovdjursnivåerna?
Att låta Naturvårdsverket och Artdatabanken ta fram data, eller fatta beslut om rovdjursfrågor, verkar med nuvarande styrning och daglig ledning av verksamheterna närmast som politisk flykt från ansvar.
Björn Isaksson
Bottnaryd