Jag har på senare tid upptäckt ett stort glapp mellan olika generationer. Trots att det idag är lättare än någonsin att hitta den information vi söker, är jag övertygad om att många människor har en vag bild av hur omvärlden ser ut, på riktigt. 
Det tysta tomrummet mellan teknik och verklighet gör sig påmint, inte minst i klassrummet. Min blivande arbetsplats saknar kunskap om saker som jag idag tar för givet. 

En del av verkligheten
Låt oss spola tillbaka bandet till maj månad i år. För att förtydliga för er läsare så ska jag som skriver bli grundskolelärare. Efter att ha arbetat ett par år inom skolans värld kände jag att jag ville skaffa mig en utbildning inom området och började studera. 
Min uppgift som blivande lärare kommer inte bara vara att utbilda eleverna inför kommande skolår, utan också att förbereda dem för livet. För verkligheten. Uppfostra, styra och vägleda. 
I maj i år hade jag en planerad lektion inför lärare, vilket innebär att jag alltså skulle bli bedömd utifrån vad jag presterade inne i klassrummet. 
Med tiden har jag lärt mig att barnen älskar när man bjuder på sig själv och berättar utifrån egna erfarenheter. Jag ville visa eleverna och min lärare från universitetet vem jag är och ta med mig en del av verkligheten så som jag ser den. 

Med en björn i säcken
Den där morgonen i maj, när jag klev av tåget, stod jag där i högklackat och med en handväska i näven. På ryggen hade jag en stor tygsäck med en björn, som min sambo Rasmus något år tidigare skjutit under en jaktresa i Kanada.
Det viktigaste för mig när jag undervisar är att barnen inte alltid ser allting som svart eller vitt. Att de lär sig att vi alla är olika, vi har alla olika grundpelare och synsätt.
När jag gick mot skolan kunde ingen ana vad som gömde sig i väskan utifrån hur jag såg ut. I dagens samhälle är kanske det viktigaste uppdrag som jag som lärare kommer att ha, att skapa en ökad acceptans inför olikheten. Särskilt när klyftan mellan landet och staden ökar. 

In i naturens värld
Under 45 minuter släppte jag in barnen i en värld där skog, mark och djur var allt som existerade. De fick mäta, väga, känna, fundera. Deras ansiktsuttryck när jag drog upp björnen ur påsen var oslagbart. Jag gav dem inte bara en upplevelse för livet, utan lade också grunden för mycket av deras verklighetsuppfattning. 
– Vill du klappa, frågar ett barn min lärare vid lektionens slut. 
– Nej, tack. Jag föredrar levande djur.
Ett ögonblicks tystnad, sedan säger barnet:
– Jaha. Men äter du inte kött? Vill du inte veta var köttet kommer ifrån? Och lära dig massor om djuren så vi kan leva tillsammans?
Han tittar på tjejen framför honom med stora ögon och sedan tittar han på mig. Jag har aldrig tvingat någon elev att tycka eller tänka något speciellt om jakt, djur eller natur. Men de värderingar jag lägger i deras händer väger så mycket mer. 
Det är så fint att få dela mina upplevelser med dem. Att mina ögonblick också blir deras ögonblick. Så att de kan göra egna val i livet och alltid kunna motivera sina val och ställningstaganden. Att kunna ändra sig, välja och känna olika. Det är ju en viktig del av livet.

Jaktens framtid
– Tack för världens bästa lektion Erica!
Värme i hjärtat, det var vad jag kände den dagen. Så vad vill jag säga med detta? Jag hoppas att ni alla där ute hjälper till att sprida glädje och kunskap om naturen och en förståelse för det vi gör.
Jakten ger oss den otroliga känslan av att leva, den är det finaste vi har. Få gånger känner jag mig så levande som jag gör i skogen. Även om vi har alla olika synsätt har vi har ändå så mycket gemensamt. 
Sprid kunskap, hjälp ditt förbund att åka ut på skolor och visa barnen en del av verkligheten. Barnen är vår framtid och det är nu vi lägger grunden för det samhälle som vi vill leva i om 20, 30 och 40 år. 
Jag tror att detta är vad Jägareförbundet behöver lägga mer kraft på och jag hoppas att vi alla kan hjälpas åt att skapa goda förutsättningar för jaktens framtid.

Erica Funke