fredag 29 mars

”Frånta polisen vapenlicenserna”

Rikspolisstyrelsen har genom att driva en egen politisk linje också förbrukat sin trovärdighet gentemot landets laglydiga vapenägare, anser insändarskribenten. Foto: Mattias Lilja

Polisen förmår inte leva upp till sitt uppdrag. 40 års experimenterande med jägares och sportskyttars vapenlicenser måste få ett slut. En annan myndighet bör få ansvaret för vapenlicenser.

1973 övergick hanteringen av vapenärenden från länsstyrelserna till Rikspolisstyrelsen. Syftet var att tillse att det skulle ske en unison tillämpning av lagen, oavsett vilket län den sökande var bosatt i.

40 år senare står vi inför ett fullbordat faktum. Rikspolisstyrelsen och länspolisen förmår i många fall inte att leva upp till sitt uppdrag, med ibland flera månader, eller till och med i extremfallen år, i handläggningstid.

Att handläggningstiden eskalerat bortom kontroll har den huvudsakliga grunden i att exempelvis förra chefsjuristen Barbro Jönsson inom Polismyndigheten i Västra Götaland, i strid med rådande svensk rättsordning, tagit sig mandatet att minska vapenmängden i samhället. Oavsett om det gäller illegala eller legala vapen.
Detta genom att i stringent riktning omtolka de direktiv som Rikspolisstyrelsen utfärdat genom den så kallade FAP. Dessa tolkningar av lagtexten är emellertid inte detsamma som svensk vapenlag, men vilken i praktiken tillämpas som sådan.
Något som har gjort att laglydiga jägare och sportskyttar i ökande grad har JO-anmält Polismyndigheten, som nu granskas för sina påfallande brister i hanteringen av licensärenden.

Preventiv lagstiftning
Som lök på laxen för landets 618.000 laglydiga vapenägare, motsvarande över tio procent av väljarkåren, har rektorn för Polishögskolan i Solna, Doris Högne Rydheim, tidigare i år presenterat en statlig utredning om skärpningar av vapenlagen.

Skärpningarna drabbar till övervägande del det civila laglydiga vapenägandet i landet. Rydheim förslår någon form av preventiv lagstiftningsmodell där man i ett framtida samhälle, efter att ha stoppat den idag okontrollerade vapensmugglingen, ser de legala vapnen som stöldbegärliga för kriminella. Därför ska man i förväg förbjuda till exempel flera sportskyttegrenar. Detta tankesätt påvisar inte bara en verklighetsfrämmande uppfattning utan också en ur demokratiskt hänseende tvivelaktig tankevärld.

Vetenskapliga studier påvisar emellertid att det är de insmugglade illegala vapnen som utgör den absoluta kärnan i den skjutvapenrelaterade kriminaliteten, inte de legala vapen som ägs av jägare, sportskyttar och samlare.

Rydheim förefaller emellertid inte besitta den tillbörliga empiriska kunskapen att handskas med materialet på ett korrekt sätt. Ett tydligt exempel på detta är hur hon inte delat upp studien i illegala respektive legala skjutvapen utan avhandlar dessa som en och samma företeelse.

Sålunda är det omöjligt att dra några empiriskt underbyggda slutsatser av hennes arbete.

Så förutom att vara tendensiös och föga objektiv uppvisar utredningen så grava felaktigheter i sitt vetenskapliga genomförande att en student som gått upp med en så illa underbyggd uppsats utan tvekan blivit underkänd.

Nu är det alltså rektorn vid Polishögskolan i Solna som är författaren ifråga.

Ett beställningsverk
Synbart är dock att detta förfarande syftar till att underbygga den egna argumentationen, enligt devisen som man frågar får man svar. Detsamma kan även sägas om hur utredningen dragits upp redan från början.

Det är tydligt hur Rydheims slutsatser i allra högsta grad är ett så kallat beställningsverk initierat av tjänstemän inom Rikspolisstyrelsen.

Här kommer vi till en ur demokratiskt hänseende ytterst bekymrande aspekt av utredningen. I vårt demokratiska samhälle är det ett absolut grundkriterium att polismakten upprätthåller de lagar och förordningar som riksdagen beslutar om.
Men polisen ska inte under några omständigheter inneha lagstiftande rätt. I det här fallet förefaller tjänstemän inom Rikspolisstyrelsen, jurister inom polisväsendet i Västra Götaland, med flera, inte riktigt ha insett begränsningen av sitt mandat.

Vi tillämpar inte teknokrati som styrelseform i detta land. Att Rikspolisstyrelsen påverkat utredningen i en av den önskad riktning står utom tvivel, och man verkar leva i villfarelsen att man som myndighet har rätt att driva en egen politisk linje. Det har man inte.

Ny jaktmyndighet
Sett till hur man från polisväsendets sida inte kan leva upp till sitt uppdrag och det faktum att man framhärdar i något som utan tvekan kan liknas vid teknokrati, bör frågan ställas om det inte är dags att frånta Rikspolisstyrelsen deras uppdrag?

Jaktlagsutredningen föreslog nyligen en ny jaktmyndighet eftersom man anser att Naturvårdsverket inte tillvaratar jaktfrågorna. Frågan är om inte samma myndighet också skulle kunna administrera vapenlicenser.

Det finns uppenbara fördelar med att ha en central förvaltning eftersom det då är troligare att man kan tillämpa en unison lagstiftning med högre rättssäkerhet än vad som är fallet idag.

Rikspolisstyrelsen har genom att driva en egen politisk linje också förbrukat sin trovärdighet gentemot landets laglydiga vapenägare. Därför vore det ett rationellt beslut att frånta polisen uppdraget och istället lägga det på en ny myndighet.
Sedan kan polisens fokus omdirigeras mot det verkliga problemet, insmuggling av illegala vapnen från länder utanför EU.

Dennis Andersson,
stats- och samhällsvetare, Umeå Universitet

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3.000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till:
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev