Samtidigt finns det en enorm kunskap och kulturskatt nerbäddad i äldre jägares erfarenheter. Det är inte länge sedan som jakten uteslutande bedrevs utifrån jägarnas tysta kunskap om var viltväxlarna fanns, vilka vindar som var bra för vilket vilt, födotillgången år från år samt jägarnas förmåga att hitta i markerna utan GPS för att nu nämna några exempel. 
Det är ingen tvekan om att dessa erfarenheter berikar. Inte minst när jaktlaget samlas till eftersnack. För varje historia finns hundratalet timmar av skogsvana som bas. 

Ett annat läge
Idag är läget avsevärt annorlunda. Dels har det att göra med att fler och fler väljer den urbana livsstilen. Urbaniseringen handlar inte bara om att folk flyttar till staden, utan också om att lejonparten av landsbygdsbefolkningen lever urbana liv. 
Påfallande många som bor nära naturen med allt vad det innebär av närhet till jaktliga sammanhang väljer trots det att uteslutande engagera sig i städernas aktiviteter. 
Forskning visar att landsbygdsungdomens inställning bejakar urbana livsprojekt. Det gäller utbildning, arbetet och boende som har koppling till en urban miljö. Till detta knyts också önskemål om ett urbant präglat utbud av olika slags varor och tjänster. 
Unga landsbygdsbor uppger dock att de är kritiska till att jägare från städerna jagar på byarnas jaktmarker. Samtidigt är de själva är inte intresserade av jakten och den lantliga livsstilen, utan strävar ofta efter ett liv i storstäderna. 

Naturintresset viktigast
Hur är detta då länkat till rekryteringssvårigheterna till jägarkåren? Låt oss för det första konstatera att vad landets alla viltvårdsområden söker efter är jägare som inte bara vill jaga. 
Den viktigaste egenskapen hos en jägare och som borgar för en långsiktigt hållbar jakt är naturintresset. Jakten kan aldrig isoleras från att den äger rum ute i naturen. 
Emellertid är intrycket som några kursledare för våra jägarexamenskurser förmedlar att en del när uppfattningen att de ska ”ut i skogen och panga”. Jag själv har mött en inställning som säger att jakt ”är tråkigt, det händer ju ingenting, man får ju aldrig skjuta”. 
Motfråga som måste ställas är: vad förväntar man sig av jakten och av det arbete som jägare bedriver i vårt land? Är det att hela tiden känna adrenalinet pumpa runt i blodomloppet. Eller handlar jakten om andra dimensioner vilka idag medvetet och omedvetet dväljs i ett klimat som utpekar jägarna som mordiska arketyper á la Sundvalls film Jägarna. 
Saken blir inte bättre av vissa jaktfilmer där det som är egentlig jakt klipps bort, medan det som handlar om dödandet lyfts fram.

Bygg på barns intresse
Att lära barn om naturen, att utveckla deras naturintresse är framgångsnyckeln för att säkra tillväxten i jägarkåren. Ingen föds med ett naturintresse, snarare fostras man till det vilket är en förutsättning för ett framtida jaktintresse. Det är något som växer fram under barndomen och genom föräldrars ihärdiga arbete. 
Vi som brinner för jakten vet att själva skottögonblicket bara är toppen på isberget. Allt annat som äger rum under en jaktdag eller när man sår en viltåker, röjer skjutgator eller placerar ut saltstenar tillhör också jakten. 
Naturintresset skapar aktivitet och erfarenhet och ger kunskaper som är viktiga förutsättningar för långsiktigt hållbar viltvård. 
Vi behöver inga Rambo-typer i våra skogar, vi behöver unga människor som lär sig leva med naturen, vi behöver föräldrar som tidigt engagerar sig i vad som sker i skogarna och som förmedlar en positiv bild av vad jakt och natur är för något. 
Endast genom föräldrars engagemang kan vi långsiktigt säkra återväxten av jägarstammen i Sverige.

Peter Waara
Professor i barn- och ungdomsvetenskap, Uppsala universitet
Kretsordförande i Haparanda jaktkrets
Kommunalråd i Haparanda kommun