För att rätt förstå Bruno Liljefors utveckling och ställning inom världens konsthistoria måste man se till hur samhället såg ut och hur den samtida natur och djurkonsten såg ut. Darwins evolutionslära hade presenterats 1859, året före Brunos födelse.

Under årtiondena innan utvecklades zoologin och ornitologin, och inom konsten gällde det att avbilda arterna exakt som de såg ut. Exempel kan man finna hos bröderna von Wright som 1838 fullbordade sitt stora verk om Sveriges fåglar.

Ungefär i den stilen var Brunos teckningar och akvareller från skolåren på Uppsala läroverk. Men han kom snart att, i sin konstnärliga utveckling, ta steg i ny riktning där den omgivande naturen fick en stor roll.

Skicklig skytt

Bruno var son till kruthandlaren Anders Liljefors och hans hustru Maria. Handeln bedrevs på Svartbäcksgatan i Uppsala. Här hos handlaren samlades de uppländska jägarna och gjorde sina inköp och berättade sina jakthistorier inför öronen på en ung Bruno. Snart nog fick han följa med på strövtåg och jakter vid Fyrisån, och snart nog utvecklades han till en skicklig skytt, men även till en noggrann iakttagare av naturen. Tidiga teckningar och noteringar finns om allt från äggsamling, snabba skott efter kramsfågel, rävars jakt, harars spår, rovfåglars skickliga anfall med mera.

Här grundades Bruno Liljefors natursyn, och det han såg var inte en statisk natur, det var en natur full av rörelser och ögonblick av dramatik. Med tiden skärptes denna natur- och konstsyn till en övertyg-else om att rörelsen var naturlivets högsta uttryck. Det var den som var viktigast att skildra i konsten.

Gymnast och atlet

Den från början lite klene gossen utvecklades under ungdomsåren till gymnast och atlet, och här fanns en koppling både mellan hans syn på den mänskliga kroppen och djurens muskulära uppbyggnad, anatomi och synen på rörelsen.

Bruno hade börjat på Konstakademin 1879 och under denna tid blev han också landslagsman i gymnastik och deltog bland annat i tävlingar i London.

Samtidigt utvecklades hans konst snabbt och när han fann övningarna i klassisk teckning överflödiga slutade det med uppbrott från akademin. Efter tre år lämnade han med den bestämda avsikten att finna sina motiv i naturen och att måla friluftsmåleri, därtill uppmanad av den något äldre Anders Zorn.

Islossning!

Första resmål blev Düsseldorf där Bruno studerade djurmåleri för Hans Friedrich Deiker som kombinerade jakt med konstnärliga aktiviteter. Därifrån fortsatte Bruno Liljefors sin studieresa till alpbyn Freilassig där man kan se en islossning i hans konst. Han målar snabbare, mer impressionistiskt och med fritt fält för sina egna bildidéer. Motiv med latenta hot i den skira naturen; en räv på språng mot änder, en rovfågel, eller kanske en jägare som hot mot intet ont anande änder eller harar.

Bruno Liljefors skriver hem till brodern Pontus och förklarar att man måste göra tre saker: det man själv finner lämpligt, måla efter naturen och avstå från lektioner.

Svensk konstnärskoloni

Under sin resa kommer han till både Paris och den lantliga byn Grèz-sur-Loing som blivit en svensk konstnärskoloni med friluftsmåleri.

I hela hans konstnärliga produktion finns en dualism mellan det konstnärliga, estetiska, bildskapandet och en strävan att alltid framstå som sann i erfarna jägares och naturforskares ögon. Biotopen och djurens rörelser och beteenden skulle vara riktiga, fast de kanske kunde se märkliga ut i den okunniges ögon.

I huvudsak stod hans motivkrets att finna hos småviltet. Bara några få målningar finns med klövvilt, och det speglar också faunans utseende på den tiden.

Bruno Liljefors var en ivrig jägare och friluftsmänniska. I självporträtten skildrar han sig själv för det mesta med bössa i handen.  Det finns flera mycket högklassiga målningar med jaktliga motiv, men de har inte alltid vunnit lika stor beundran bland en icke jagande konstpublik som hos jägarna.

Föredrog jaktturnén

Bruno Liljefors utsågs till hedersdoktor vid universitetet i Rostock 1919 och vid Uppsala universitet 1927.

Bruno Liljefors var ingen vän av stadens nöjesliv och salonger. Han föredrog att åka på jakt och konstturnéer, ofta under primitiva förhållanden, och att få arbetslugn i sina ateljéer. 1884-94 var han bosatt i Kvarnbo strax väster om Uppsala, senare på Mörkö i Sörmland och i Ytterjärna mellan 1905 och 1917.

Under denna tid köpte han Bullerö i Stockholms skärgård där han fick tid och utrymme för naturstudier, och konstnärsumgänge med Anders Zorn, Albert Engström och Carl Larsson med flera.

1917 bosatte han sig på Österbybruks herrgård och inrättade en ateljé med direkt kontakt med naturen kring bruksdammarna, och här bodde han till sin död 1939.

Han beundrade jägaren, vetenskapsmannen och konservatorn Gustaf Kolthoff.  Gemensamt iordningställde de ett biorama på Gustavianum i Uppsala 1889 och likaså i Biologiska muséet på Djurgården 1903. Här skulle stadsborna på nära håll få insikter och kunskaper om det vildas rike.

Bruno menade att utan kunskaper om det vilda kunde det vara svårt att se hans konst på rätt sätt.

Rönte stora framgångar

Bruno Liljefors konst tilltalade redan tidigt allmänheten och många skribenter. Han rönte framgångar både på hemmaplan och på konstsalongen i Paris, i andra europeiska städer och i USA.

Från 1900 inleddes också hans samarbete med industrimannen Ernest Thiel som garanterade Liljefors intäkter mot säkerhet i målningar. Det gav Liljefors ro för skapandet.

Han gifte sig med Anna Olofsson 1887, skilde sig 1889, och gifte sig i stället samma år med hennes kusin Signe som förblev hans hustru hela livet.

Bertil Lundvik

Att se och läsa

• Flera verk och en mängd skissböcker finns på Nationalmuseum i Stockholm, på Göteborgs konstmuseum, Uppsala konstmuseum, bland Uppsala universitets samlingar, Thielska Galleriet med flera muséer.

• Skriften Ute i markerna med inledande text av Bruno Liljefors och med hans bilder publicerades 1912.

• 1934 publicerade Bruno Liljefors boken Det vildas rike, en slags sammanfattning av hans verksamhet och natursyn.

• Boken Liljefors – Naturen som livsrum av Allan Ellenius gavs ut till en stor utställning på Valdemarsudde 1996.