Hjorten uppmanade Placidus att övergå till kristendomen. Han följde uppmaningen, tog sig namnet Eustachius och led martyrdöden omkring år 130.

Legenden om att Eustachius mött Jesus i en kronhjorts skepnad användes för att visa Guds allmakt och stärka de troende i deras övertygelse.

När det några hundra år senare blev dags för kyrkan att övervinna ett av hedendomens sista, starka fästen längre norrut i Europa kom den gamla legenden åter till användning.

Platsen var nu det otillgängliga Ardennerna och den förmente jägaren hette Hubertus.

Födde upp jakthundar

I likhet med Eustachius var Hubertus en verklig person. Han föddes i Akvitanien år 658, var hovman hos Pippin av Heristal men lär ha fått sådan avsmak för hovets grymma jaktmetoder att han i stället sökte sig till klostret i Maastricht.

Hubertus efterträdde biskop Lambert av Tongern och Liège, som mördades år 700, och för sina insatser att kristna befolkningen kom han att kallas Ardennernas apostel.

Efter Hubertus död år 727 förde benediktinermunkar hans kvarlevor från Liège till kyrkan i Andain, som därefter kom att kallas Sankt Hubert. Här födde munkarna upp jakthundar, så kallade Hubertushundar, och tillverkade nyckelformade metallstycken som sades skydda mot rabies.

Underkurer mot rabies

Enligt legenden ska den unge och lidelsefullt jaktintresserade Hubertus ha lovat att följa med till kyrkan en långfredag, men drog ut på jakt i stället. Precis som sin föregångare Eustachius mötte han en hjort med ett lysande krucifix mellan hornen. Hjorten frågade Hubertus: ”Varför förföljer du mig? Du älskar mig ju egentligen”.

Djupt tagen av händelsen ska sedan Hubertus ha gömt sig undan i skogarna utanför Andain och levt eremitliv på den plats där kyrkan senare byggdes. ”Precis som sin föregångare Eustachius mötte han en hjort med ett lysande krucifix mellan hornen.”

Mer troligt är dock att det var munkarna i Sankt Hubert som, med utgångspunkt från Eustachius, skrev om och överförde legenden till sitt helgon för att kunna göra bättre reklam för sin hunduppfödning och sina underkurer mot rabies. Ett PR-trick, helt enkelt.

Det enda som knyter biskop Hubertus till jakt är nämligen uppfinningen av de så kallade hubertusnycklarna, vilka upphettades och användes som brännjärn. Hundar som brännmärktes i pannan ansågs sedan vara immuna mot rabies.

Svårt gissel

Rabies var vid den tiden ett svårt gissel varför försäljningen gav katolska kyrkan stora inkomster. Biskop Hubertus omtanke om kyrkan var antagligen betydligt större än hans jaktintresse, om han nu ens hade något sådant.

Från början var Hubertus slaktarnas och en del andra hantverkares skyddshelgon. Lite senare inkluderades även landsbygdsbefolkningen. Det var först på 1400-talet han sattes i förbindelse med jakt.

Den helige Hubertus namnsdag, den 3 november, högtidlighålls än i dag. Bland annat med jaktridning, så kallad hubertusjakt.