Den 23 december anlände Robert Andersson och hans sambo Johanna Sandö till stugan utanför Arvidsjaur efter en tolv timmar lång bilresa från Grödinge söder om Stockholm. Med på resan var också Roberts två jakthundar, taxen Torsten och den tolv år gamla bayerska viltspårhunden Gizmo.
– Vi hade hyrt stuga och skoter av ett äldre par vid sjön Pjesker. Det var 60 centimeter snö och otroligt vackert, berättar Robert.
Men lyckan varade inte länge. Redan nästa dag försvann hundarna och sedan följde en vecka av sökande.

Drevet försvann i mörkret
– På julafton skulle vi önska våra stugvärdar en god jul och när vi kom tillbaka till stugan en halvtimme senare stod dörren öppen och hundarna var borta, berättar Robert.
Klockan var närmare fem på kvällen. Det var 60 centimeter nysnö och kolsvart ute.
– Jag hittade spår och vad jag kunde se så jagade de ren. Men drevet försvann i mörkret.
Dagen efter var det tio minus och inte ett ljud i skogen. Robert och Johanna anmälde försvinnandet till polisen och gick med i alla möjliga Facebookgrupper runt Arvidsjaur för att få information om sina försvunna hundar. Sedan åkte de runt och pratade med ortsbefolkningen.

Eventuellt tips 
– Sent den 25 december hade någon eventuellt sett två hundar på en väg ungefär en mil från oss. Vi åkte dit och tittade på spåren och det såg ut som att det kunde vara mina hundar som drev ren.
Sedan följde flera dagar av spårande för att hitta hundarna.
Robert körde ut en mil och gick sedan hem till stugan med förhoppningen att hundarna skulle hitta hans spår och följa dem.
Varje dag sökte paret spår med skoter och fick också hjälp av duktiga, lokala, skoterförare. Men inga spår efter hundarna.

Frusit ihjäl?
– Det hade nu gått en vecka och jag var riktigt orolig. Hade de drunknat? Ramlat ner i en bergsspricka? Skjutits av renskötare?
 Det hade varit så kallt som 25 grader och de hade kanske frusit ihjäl, berättar Robert.
På nyårsafton hade hundarna varit borta i åtta dagar. Dagen efter skulle paret åka hem till Stockholmstrakten.
– Jag som sällan tar till tårar grät en hel del och hade gett upp tron att de levde, berättar Robert.
På nyårsdagen packade de ihop sina saker och städade ur stugan. Sedan satte de sig i bilen för den långa bilfärden hem – utan hundar.

 De var vid liv!
– Lördagen den 2 januari var vi hemma igen. Det var tungt att se hundgården och alla hundprylar hemma. Och jag hade från 1 januari fått tillgång till en mindre mark i närheten av mitt hus där jag hade tänkt träna hundarna och jaga lite.
Men dagen efter hemkomsten ringer telefonen. Det var stugvärden. Hundarna var hittade, och de var vid liv.
– Jag trodde inte mina öron! Hundarna hade hittats cirka tre mil från stugan. Taxen som vägde nio och ett halvt kilo när vi åkte vägde nu under sju kilo, men de var vid liv! Jag var överlycklig och tårarna rann även på denna hårda man, berättar Robert.
 
Den 6 januari, efter 13 dagar på rymmen, kunde Robert återförenas med sina hundar. Efter en resa på 200 mil tur och retur kunde de tillslut komma hem tillsammans.