En ny studie har kartlagt de två beståndens utbredning. Kartläggningen visar att den skarpa gränsen går tvärs igenom Dalarnas, Gävleborgs och södra Jämtlands län. Båda grupperna av älg visar tydliga tecken på tidigare förändringar i populationsstorlek med förlust av genetisk variation som följd. Resultaten tyder på att det kan ha funnits så få som några hundra älgar när populationen var som minst för ett par hundra år sedan.

Tydliga genetiska spår
– Det är spännande att vi kan se så tydliga genetiska spår av den hårda jakt som vi vet att älgen utsattes för under 1800-talet. Det påminner oss om att en otillräcklig naturvård kan få konsekvenser under mycket lång tid. Även om älgstammen idag har återhämtat sig rejält numerärt finns genetiska fotavtryck av dramatiska beståndsminskningar kvar, säger Lovisa Wennerström, doktorand vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet och en av författarna bakom studien.

Isolerade populationer
De genetiska skillnaderna mellan den nordliga och den sydliga populationen är relativt nya ur ett evolutionärt perspektiv. De verkar ha uppkommit efter att älgen vandrade in i Skandinavien efter den senaste istiden. Små och isolerade populationer kan snabbt utveckla betydande genetiska skillnader.
– Säkert har de historiskt små populationsstorlekarna förstärkt de genetiska skillnader vi ser idag. Att den södra populationen dessutom tycks vara uppdelad i tre undergrupper utgör ytterligare tecken på sådana effekter, fortsätter Lovisa Wennerström.

Stationära
Skillnaderna upprätthålls av att älgar inte tycks sprida sina gener över stora sträckor. Resultaten från den genetiska studien visar att en älg i genomsnitt inte föder sin avkomma mer än några få kilometer från sin födelseplats.
Studien har gjorts med hjälp av zoologiska institutionens biobank med bland annat vävnadsprover från en omfattande provtagning av älg i samarbete med jägarna för över trettio år sedan.
Studien har inte tittat på gener för vilka specifika egenskaper som gör att älgarna i norr och söder skiljer sig åt.