fredag 29 mars

Det handlar om yta i en krympande värld

Foto: Crazycolors/Adobe Stock

Lynchmobben på sociala medier driver på hårt efter att ett lejon i Zimbabwe blivit skjutet av en amerikansk tandläkare utanför en nationalpark. Turistjakt i allmänhet och lejonjakt i synnerhet ska förbjudas, detta för att bibehålla Afrikas storvilt.

Magkänslan är såklart rätt när man sitter i någon av världens storstäder på bara ett mus­klicks avstånd från att gilla eller dela ett jaktfientligt uttalande.
De allra flesta av dessa människor har dock aldrig satt sin fot i södra Afrikas röda sand, än mindre besökt avlägsna områden där livskraftiga populationer av farligt storvilt delar ytor med en lokalbefolkning som livnär sig på små­skaligt jordbruk, jakt och fiske.
Det lilla fåtalet av dessa ”­opinionsbildare” som gästat de aktuella länderna har nästan uteslutande besökt nationalparker och hägn­ade reservat, där djuren lever utan konflikter med lokalbefolkningen.
Det gemene man inte har kännedom om – och det som de organisationer som nu rider på opinionsvågen av avsky mot turistjakt tal­ar tyst om – är det faktum att nationalparker och hägnade reservat utgör en väldigt liten del av arternas utbredningsområden.
Den absoluta majoriteten av södra Afrikas viltpopulationer lever utanför dessa parker under skyddet av jaktturism. Detta är natur­ligtvis obegripligt för världs­opinionen, för självklart kan man väl inte skydda djur ­genom att skjuta dem?

 

Skapar lynchstämning 
Fenomenet är en utmaning att förklara ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. De seriösa internationella ­naturvårdsorganisationerna som till stor del finansieras med hjälp av gåvor kan heller inte hjälpa till. Deras insamlings­kampanjer skulle antagligen skjutas i sank om de öppet förklarade att det är bra med jaktturism i södra Afrika.
Vissa oseriösa jaktturismföretag gör dessutom allt för att hjälpa till att skapa lynchstämning. Gränsjakter runt nationalparker där fotoikoniska individer, ibland med sändarhalsband på, skjuts om de råkar sätta foten utanför parken och jakter på hägnade lejon i Sydafrika uppmärksammas ideligen. Världsopinionen får allt de behöver för att tycka illa om turistjakt serverat på silverfat.
Dessutom finns det flera exempel på hur jakten sköts illa i dessa länder. Kvotförflyttningar mellan jaktområden i Zimbabwe och Tanzanias totala misslyckande med tjuvjaktskontroll i Selous, för att nämna ett par. Viltförvaltning blir inte enklare i korrupta länder.

 

Gagnar viltet
Men hur illa ett jaktområde än förvaltas så är fenomenet ändå till gagn för viltet genom att ytan skyddas och viltet tillåts leva där. Jaktturism bygger på att det måste finnas många, helst tusentals, djur att välja bland i området där det ska jagas.
Fototurismen, som ofta anges som alternativt skydd, fungerar åt andra hållet. Ett fototurismföretag kan ta högre priser ju mer sällsynta djuren de har på området är. Det ger inget incitament att skydda arterna över stora arealer. Fototurism bedrivs bäst på ­natursköna områden utan ­mänsklig be­byggelse – och helst på inhägnade områden, för att ­garantera att kunderna får se djuren.

 

Ned till minsta insekt
Situationen är liknande i stora delar av södra Afrika. I Tanzania finns över 20 ­miljoner hektar jaktområden där be­varandet av viltet sköts med hjälp av jaktturism. Coutadas i Moçambique, Conservancies i Namibia och de stora jaktblocken i Zambia fungerar på samma sätt.
Sydafrika ska självklart också nämnas i detta sammanhang, då enorma ytor privat mark har ställts om från jordbruk till vilt­bärande ytor tack vare den goda ekonomin i jaktturismen. En bevarandebiologisk succé med effekter ned till minsta insekt. Detta trots avarter med jakt på hägnade lejon, främmande klövviltsarter och avel på udda färgvariant­er och stora troféer.
Således, när nätmobben och världs­opinionen rasar mot jaktturister i södra Afrika blir det som att kasta sten på räddningstjänsten för att det brinner. Det verkliga hotet mot afrikanskt storvilt som elefant­er, noshörningar och till viss del lejon är förutom befolkningsökningen, som kräver allt mer areal för sitt jordbruk, det ökade välståndet i Asien.
Elfenben är den yttersta statussymbolen i vissa asiatiska länder. Noshörningshorn och lejonben tillskrivs dessutom medicinska egenskaper. Ju fler som blir rika i Asien, desto högre tjuvjaktstryck på dessa arter.

 

Små ytor
Om nu opinionen skulle lyckas sätta stopp för jaktturism i södra Afrika går vilt­stammarna mot ett känt öde. De länder som förbjudit jakt, till exempel Kenya, har förlorat lejonparten av sina viltpopulationer.
Jaktområden skulle tömmas på djur av tjuvskyttar och ytorna skulle nyttjas till jordbruk av en växande befolkning. Då återstår endast nationalparker och hägnade reservat, med väldigt små ytor i jämförelse.
Då tjuvjaktskontroll i nationalparkerna ofta till stor del är finansierad av fällavgifter, som jaktturister betalar, kan skyddet för arterna upphöra – med otrevligt resultat.

 

Den enskilt viktigaste parametern för en arts långsiktiga överlevnad är stor geografisk utbredning. Det är långt viktigare än antalet djur i populationen. Det är av yttersta vikt att bevara de arealer där arterna tillåts leva, och i södra Afrika är det i dag framför allt i jakt­områden som viltet finns.
Om världsopinionen kunde fokusera på det egentliga problemet – tjuvskytte och handel med illegala produkter till Asien – skulle det hjälpa dessa arter.

 

Knäar under tjuvskytte
Dock fokuseras det mer på individuella djur som slår hårt i media än på hela populationer som knäar under hårt tjuvskytte.
I dag lever en miljard människor i Afrika. År 2050 kommer siffran att vara 2,4 miljarder. Det enda sättet att långsiktigt bevara afrikanskt djurliv är att hitta vägar för människor och vilt att leva tillsammans på samma yta. Jaktturism har hittills visat sig fungera som ett utmärkt verktyg för detta.
Vill du verkligen hjälpa till med skyddet av afrikanskt vilt, så köp en jaktresa dit. Det ger långt mer skydd än om man skänker en slant till någon antijaktorganisation. Organisation­er som menar väl men som ­riskerar att utrota arter över stora områden om de skulle lyckas med sina kampanjer.
Alla Afrikas storviltspopulationer är i dag utsatta för jakt, det gäller bara att välja om det skall vara hänsynslös tjuvjakt, statlig skyddsjakt eller av CITES kontrollerad ut­hållig turistjakt.

 

P-A Åhlén

Om artikelförfattaren

P-A Åhlén är biolog, specialiserad i be­varandebiologi med snart 20 år i yrket och till vardags projekt­ledare för Svenska Jägare­förbundets Mårdhundsprojekt.
Åhlén har på plats i flera länder i södra Afrika beskådat livskraftiga populationer av arter som lejon och elefant som i dag existerar endast tack vare en fungerande jaktturism.
Kontakt: p-a.ahlen@
jagareforbundet.se

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev