Förslaget kommer från södra rovdjursförvaltningsområdet och är en del i områdets svar till Naturvårdsverket vad gäller miniminivåer för varg och lodjur.
I skrivelsen, som är underskriven av förvaltningsområdets ordförande, landshövding Elisabeth Nilsson i Östergötland, sägs att samtliga länsstyrelser har föreslagit miniminivån en delad vargföryngring till dess att tre föryngringar i det södra området är uppnådd.
I fyra län har förslagen godkänts av viltförvaltningsdelegationerna, medan man i fyra har sagt nej, åtminstone tills dess vissa förutsättningar är uppfyllda.
Länsstyrelserna hamnade på grund av detta i en svår sits. Å ena sidan måste de följa riksdagsbeslutet som mynnade ut i Naturvårdsverkets beskrivning av olika miniminivåer. Å den andra är det inte helt enkelt att förbigå viltförvaltningsdelegationerna i de fyra län där man sa nej till vargföryngringar.

Besvärligt arbete
I svaret till Naturvårdsverket beskriver man bakgrunden, att det blev 4-4 i ja och nej till vargföryngringar, och så lämnar man följande motförslag:
”Någon fast vargetablering finns idag inte i det södra förvaltningsområdet och en eventuell föryngring av varg kan inte styras till något särskilt geografiskt område. Av den anledningen vore det önskvärt om miniminivån kunde sättas på förvaltningsområdesnivå utan geografisk precisering av föryngring fast med hänsyn till att vargens förekomst i län med intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada.”
Efter några år av gemensam förvaltning, fortsätter man, kan miniminivåer för varje län fastställas.
Landshövding Elisabeth Nilsson i Östergötland som är rovdjursförvaltningsområdets ordförande, erkänner att det varit en besvärlig process.
– Vi hamnade i en mycket svår situation när vissa viltförvaltningsdelegationer sa nej. Som landshövdingar och därmed regerings och riksdags förlängda arm ute i landet kan vi inte gå emot ett riksdagsbeslut och följderna av det. Samtidigt ville vi inte köra över viltförvaltningsdelegationerna. Jag menar att ett gemensamt ansvarstagande i hela förvaltningsområdet är ett sätt att lösa den här svåra frågan, säger Elisabeth Nilsson.

Inte överraskad
Jägarnas representant i viltförvaltningsdelegationen i Halland, Karl-Edvin Axelsson, är inte överraskad av landshövdingarnas resonemang.
– Det var det bästa de kunde göra i det här läget. Man ska veta att det här är ett spel, för om vi säger nej aldrig så mycket så kommer det förr eller senare att dimpa ner vargar i södra Sverige. Men ingen vet var, och när det händer måste förvaltningsplaner tas fram. Det är då det verkligt besvärliga arbetet börjar.
Hans Wangström sitter på ett moderat mandat i viltförvaltningsdelegationen i Jönköpings län, som var ett av de län som sa nej till föryngring.
– Det är svårt att förstå varför vi över huvud taget skulle tillfrågas när man gör på det här sättet. Man åsidosätter principen att varje län genom sin viltförvaltningsdelegation ska ha inflytande över den lokala viltförvaltningen, säger han.
Tilläggas ska att det södra rovdjursförvaltningsområdet inte är det första som bestämmer något annat än vad länen vill. I mellersta förvaltningsområdet ökade man på antalet föryngringar till och med mot länsstyrelsernas vilja.
När beslutet blev att Gävleborgs län fick fyra föryngringar istället för de två som man accepterat gick det så långt att gävleborgarnas landshövding reserverade sig mot beslutet.